Det är frestande att avfärda en varaktig fred mellan Israel och Libanon som en illusion. I över sju decennier har relationen präglats av krig, indirekta konfrontationer och bräckliga vapenvilor. Men just nu öppnas ett ovanligt fönster, och Sverige bör ta initiativ.

Under 2026 har direkta kontakter mellan parterna återupptagits med ambitionen att nå en verklig fredsuppgörelse, något som inte skett på allvar sedan 1980-talet. Samtidigt fortsätter kriget mellan Hizbollah och Israel och gör behovet av politiska initiativ allt mer akut. Situationen är både pressad och potentiellt avgörande.

Denna paradox, att diplomatiska öppningar uppstår mitt i eskalerande våld, är inte unik. Tvärtom har många fredsprocesser i Mellanöstern fötts i just sådana skärningspunkter. Problemet är att de ofta missas. När våldet intensifieras reagerar omvärlden med försiktighet snarare än initiativ. Resultatet blir att möjligheterna stängs innan något hinner byggas.

I dag domineras diplomatin av USA och regionala makter. EU, trots sin ekonomiska tyngd och direkta exponering för konfliktens konsekvenser, spelar en tydligt sekundär roll. Det är inte bara geopolitisk marginalisering, utan också ett strategiskt misstag. Instabilitet i Mellanöstern får omedelbara effekter i Europa, genom migration, energipriser, säkerhetshot och politisk polarisering. Passivitet är inte neutralitet. Det är att avstå från inflytande.

Här finns en konkret möjlighet för Sverige. I en tid präglad av misstänksamhet och maktpolitik har mindre stater med hög trovärdighet en särskild roll. Sverige har historiskt fungerat som medlare i konflikter där större aktörer varit bundna av egna intressen. Den positionen, varken helt utanför eller part, är ovanlig men värdefull. Frågan är inte om Sverige ensamt kan skapa fred, utan om vi kan bidra till att ett fredsspår faktiskt etableras.

För att förstå varför ett sådant initiativ är angeläget måste vi se bortom geografin. Konflikten har i hög grad formats av att Libanon dragits in i en regional maktkamp genom aktörer som verkar från dess territorium, snarare än genom en traditionell mellanstatlig motsättning. När striderna intensifieras längs gränsen får det återverkningar långt utanför regionen. Europas säkerhetsläge påverkas, sociala spänningar förstärks och risken för extremism ökar. Fred blir därmed inte en idealistisk vision, utan en konkret säkerhetsfråga.

Ett svenskt initiativ skulle inte handla om symbolpolitik, utan om att skapa struktur där den i dag saknas. För det första behövs en plattform där parterna kan mötas i ett bredare internationellt sammanhang som ger processen legitimitet och långsiktighet. En europeiskt initierad fredskonferens skulle kunna fylla denna funktion.

För det andra måste ekonomiska och politiska verktyg kopplas tydligare till fredsprocessen. EU är en central aktör för handel, bistånd och institutionellt stöd, men använder i dag dessa instrument fragmentariskt. För det tredje måste statliga strukturer stärkas, inte minst i Libanon, där en försvagad stat möjliggjort för icke-statliga aktörer som den iranstödda Hizbollah att dominera säkerhetsområdet.

Den vanligaste invändningen mot ett mer aktivt svenskt eller europeiskt engagemang är att konflikten är alltför komplex. Det stämmer, men alternativet är sämre. Frånvaron av politiskt initiativ skapar inte stabilitet. I stället lämnas utrymme för andra aktörer att agera, ofta med militära medel. Redan nu ser vi hur vapenvilor urholkas och misstron fördjupas. Utan ett tydligt diplomatiskt ramverk ökar sannolikheten för fortsatt eskalation.

Det som gör läget särskilt allvarligt är att högt konflikttempo sammanfaller med öppna diplomatiska kanaler, en ovanlig kombination. Riskerna är stora, men möjligheterna likaså. Om fönstret stängs finns få tecken på att ett nytt snart öppnas.

Frågan handlar därför ytterst om politisk vilja. Sverige kan välja att betrakta utvecklingen på avstånd och reagera när krisen når Europa, eller aktivt försöka forma en process som pekar i en annan riktning. Ingen väg är riskfri, men bara den ena ger möjlighet att påverka.

Freden mellan Israel och Libanon uppstår inte av sig själv. Den kräver institutioner, incitament och uthållighet. Den kräver också aktörer som är beredda att agera innan ett genombrott är inom räckhåll.

Det är just då Sverige kan göra störst skillnad.

Alternativet, att vänta, är inte neutralt. Det är att låta ännu en möjlighet gå förlorad.

Mostafa Geha

Rektor