Vem bryr sig egentligen om Israel och Palestina?

Det kan låta som en cynisk fråga. Men kanske är det den mest ärliga vi kan ställa just nu. För trots årtionden av död, lidande och internationella deklarationer, förblir konflikten olöst – och de som drabbas mest lämnas ofta ensamma.

Världen säger sig bry sig. Men varje gång civila israeler eller palestinier dör i masskala reagerar vi med chock, ilska och löften om förändring. Sedan tystnar allt. Det vi kallar engagemang är i praktiken symbolhandlingar. Konflikten förblir olöst – inte för att den är olöslig, utan för att ingen med verklig makt är villig att betala priset för en lösning.

Palestinier har i decennier utnyttjats av andra. Av vänstergrupper som gjort dem till projekt. Av islamister som använder deras lidande som täckmantel för sitt hat mot Israel. Av arabstater som håller frågan vid liv för att stärka sin legitimitet – utan att bygga något stöd för ett verkligt Palestina.

Israel har samtidigt blivit ett hatobjekt i stora delar av världen – oavsett vad staten gör eller inte gör. Rätten till självförsvar ifrågasätts, medan terror ursäktas eller tystas bort.

Det är inte solidaritet. Det är cynism.

Men nu händer något. En detaljerad fredsplan från USA ligger på bordet. Planen syftar till att omedelbart avsluta kriget genom att bland annat återbörda alla gisslan inom 48 timmar och inrätta en internationellt övervakad övergångsregering bestående av palestinska teknokrater.

Den innehåller också ett erkännande av palestiniernas rätt att stanna i Gaza, ett löfte om att Hamas ska bort från styret, och ett försiktigt öppnande för en framtida palestinsk stat. Samtidigt kräver planen att Gaza avmilitariseras och att befolkningen avradikaliseras.

Trump säger att ett avtal är nära. Arabländer har visat stöd. Israel och Hamas pressas att skriva under men är samtidigt inte helt nöjda. Befolkningen på båda sidor vädjar offentligt om att ett fredsavtal ska bli verklighet. Är detta en verklig chans till fred – eller ännu en i raden av förlorade möjligheter?

Med en plan på bordet, blir frågan akut: Är stödet från arabvärldens regeringar till det palestinska folket genuint – eller bara retorik? Om det är genuint, måste det också innebära ett tydligt avståndstagande från Hamas.

Att hjälpa palestinier handlar inte bara om att fördöma Israel, utan också om att vilja befria palestinierna från förtryck inifrån. Arabvärlden har makt – men har tidigare inte använt den. Att inte upplösa Hamas är ett svek mot det folk man säger sig värna.

Oavsett, för en varaktig fred måste följande till:

• Hamas måste helt upplösas och avväpnas – även politiskt.
• Israeliska bosättare som fördriver palestinier måste lagföras – av Israel eller internationellt.
• En internationell civil insats måste skydda civila – från båda sidor.
• Pressfriheten måste garanteras.
• Sociala och ekonomiska program måste stödja vardag och utbildning.

Först därefter kan en tvåstatslösning börja närma sig verklighet. Men det är inget som sker på en dag. En rättvis och hållbar lösning kräver att ytterligheter på båda sidor pressas tillbaka, och att ett långsiktigt förtroende byggs upp steg för steg – politiskt, socialt och mänskligt. Det kräver också att vi vågar säga det högt, även när det är obekvämt.

I dag prövas världen. Förhandlingarna i Egypten kan bli en vändpunkt – eller ännu en i raden av missade chanser.

Kan fredsplanen som nu ligger på bordet bli första steget mot en ljusare framtid i en 75 år lång konflikt?

Michael Merdoyo,
Medlem i Medborgerlig Samling