Stolt och nöjd är han, Lars Strannegård, rektor på Handelshögskolan, Jessica Rosencrantz, Johan Forsell, Benjamin Dousa, Elisabeth Thand Ringqvist, Magdalena Andersson och andra högt uppsatta politiker med bakgrund på elitskolan i Stockholms centrum. Samtliga studenter på Handelshögskolan innan han själv kom dit för genomförandet av det så flitigt saluförda, av vissa hyllade, personliga kulturprojektet.

För det är just vad äventyret handlar om, den personliga ambitionen att ”via kulturen” skräddarsy framtidens politiker. Så utförligt beskrivet i rektorns sommarprat 2024 som jag fastnade för. Inte för skolan och kulturen, utan för de besynnerliga generaliseringarna, (”i skolans värld har inte estetik något stort värde, skolmatsalar liknar utfordringsanläggningar”), de motsägelsefulla valen och idén med injicering av kultur i de enligt Strannegård kulturfattiga studenterna.

Vi hör om rektorns uppväxt hos läkarföräldrarna i Kuwait (där han pyntar tråkiga pojkrummet med palmblad), om tuffa skoltiden i USA, om lärorika misslyckanden i Sigtuna, om returen till Kuwait, om konststudier i Göteborg samt om Handels, skolan han inte kom in på men ständigt längtade till.

Skolan har enligt Strannegård ryktet som en ”enastående plats ibland förknippad med rovkapitalism, rikemansbarn som hoppar från räkmacka till räkmacka, brats och backslick och alla stöpta i samma fyrkantiga form”. Men när tjänsten lystes sökte han utan att blinka.

Och jag undrar… vad skulle han där att göra?! I den rollen? Varför så tänd på att förändra? Just där! Där han aldrig gick!? Det han aldrig såg!

Handlar det om upprättelse, revansch? Prestige, bekräftelse, att bevisa att han duger? Inför föräldrarna, inför sig själv, inför alla andra?

Strannegård beskriver 2014 års Handels som grått, dystert, inte tillräckligt trivsamt och stimulerande. ”Jag ser att här behövs det palmblad!” Strannegård har en plan, ett mål, en analys:

”På Handels utbildar vi sådana som senare i livet ganska ofta bestämmer över andra. Den syn på världen som studenterna får hos oss får stort genomslag. Vi har ett stort ansvar för samhällsutvecklingen så därför har vi alltså en plikt att försöka bidra till att göra världen lite bättre. Vi måste bli bättre på att undervisa om dom stora hållbarhetsfrågorna. Vi måste attrahera olika typer av studenter och vi måste se till att studenterna har en förmåga att förstå världen och många andra människor ur många olika perspektiv”.

Sjukdomsdiagnosen gäller inte bara Handels, den gäller svensk kulturpolitik i allmänhet. Strannegård sågar vidare:

”Att kulturen har ett obestritt egenvärde är inte självklart i det offentliga Sverige. De är talande exempel på en syn på kultur som något vi kan ha och mista. I Sverige betraktar vi kultur i termer av kronor och ören, vad den kostar och vad den ger. Synen är materialistisk och plånboksfokuserad”.

Tio år efter rektorstillträdet står den där, friskförklaringen efter diagnosen.

På några hyllor i rum 328 en uppstoppad räv, Robert Gustavssons iller Göran, små dockor, knappar, skisser, leksaker, glasbitar och ett avgjutet finger, klotter på väggarna, en pil som pekar på skolklockan på väggen för ”tidens tand”, fårskinn i fönsternischerna. Konstnärligt utformat av Sveriges ”konstmormor” Marie Louise Ekman. Strannegårds Handels ska höras tala om sig!

Nyordningen har ett manifest, ett ”utbildningsuppdrag”, FREE; Faktabaserat, Reflekterande, Empatiskt och Entreprenöriellt. ”FREE är vad som karakteriserar Handelshögskolan idag” och jag undrar åter… Var allt på gamla Handels fel?! Att bli chef, betyder det verkligen att man ”bestämmer över andra”? Kan inte studenter anträda kulturens värld själva? Hur är det med undervisning och pedagogik? Ämneskunskaper och fakta! Lärarna? Gjorde ryktet om Handelshögskolan den till en sämre skola?

Strannegård må brinna för kulturen, men FREE är pretentiöst, till och med en smula skrämmande. Strannegård representerar en kultur- och samhällssyn som menar att kultur måste förmedlas, gärna uppifrån, från en som ”vet bättre”. Inte bara ska han forma skolan, han ska forma eleverna, injicera en världsbild, ett narrativ, tipsa om vad de bör tycka! Lika övertygad som han är om Handelshögskolan som en plats av särskild betydelse, lika övertygad är han om att just hans bildningsidé ska förbättra världen.

Strannegård ville ha Handels, men ett annat Handels. Jag kan inte undgå intrycket att det är mest för hans egen skull. Flertalet chefer kommer från andra håll, vanligt folk till och med utan formell bildning, folk som kan läsa, tänka, lära, forma själva! FREE känns allt annat än fritt, långt från mitt ’”stort och fritt” tänkande Uppsala.

Det är ingen enkel uppgift för ledningar i dagens akademier att hålla sig till sanningen och det som är av verklig betydelse, att se och förstå sin roll. I detta inkluderas inte att vara profet! Vad är FREE:s nästa steg? Politiskt parti? Rektorn säger sig vilja sjösätta en masterutbildning i ”public policy”. Korvstoppade politiker utan livserfarenhet?!

NEJ! Lars Strannegårds Handelshögskola blir aldrig mitt val. Jag hoppas morgondagens backslickade räkmacka-surfande fyrkantiga brats väljer skola där de kan och får tänka själva. Så kan Rektor Pretto ha sitt Handels i fred.

Björn Schaerström

Civilekonom och konstnär