Sveriges historiska inträde i Nato och de kraftigt ökade försvarsanslagen är välkomna steg. Men det sätt som Försvarsmaktens ledning planerar att använda miljarderna på väcker djup oro. Beslutet att anskaffa fyra fregatter av Luleå-klassen för närmare 40 miljarder kronor är inte ett steg in i framtiden. Det är en extremt kostsam anakronism som demonstrerar en felaktig prioritering och en fastlåsning vid kalla krigets doktriner.
Östersjön är inte Atlanten. Det är ett smalt, stängt, grunt och helt genomskjutbart innanhav, präglat av unika skärgårdar och strategiska öar som Gotland.
I denna miljö förvandlas ett stort ytstridsfartyg på över 4 000 ton blixtsnabbt från jägare till en gigantisk, sårbar måltavla. Erfarenheterna från Svarta havet har redan bevisat det som vår militärledning vägrar inse: de stora ytfartygens herravälde i stängda hav är över.
Den brutala sanningen är matematisk. En enda Luleå-fregatt kostar runt 10 miljarder kronor. Som jämförelse kostar en modern ukrainsk marindrönare (som Magura V5), i kombination med kompletterande undervattens- och luftburna drönarsystem, mellan 2,5 och 7 miljoner kronor styck.
För priset av ett enda skepp kan Sverige bygga eller köpa upp till 2 000 toppmoderna asymmetriska farkoster. För hela budgeten på 40 miljarder talar vi om en flotta på över 5 500 drönare av olika slag.
Det handlar inte om att ”ersätta fartyg med lite teknik”. Det handlar om en helt annan storleksordning av redundans. Utöver ren konvojeskort på öppet hav ger mobila landbaserade robot- och radarsystem tillsammans med drönare ett drastiskt säkrare försvar av Östersjön utan sårbarhet i Karlskronas basering.
Försvarsledningen reser ofta tre till synes logiska motargument. Samtliga faller dock vid en närmare granskning:
”Vi behöver fartyg med kraftfullt luftvärn (såsom CAMM-ER eller ESSM)”:
Ja, vi behöver luftvärn och sensorer. Men fyra fartyg skapar bara fyra dyra och extremt blottade måltavlor på en karta. Samma luftvärn och spaningsytor täcks drastiskt billigare och säkrare av mobila landbaserade radarer (som Giraffe) kombinerat med mobila robot- och luftvärnsbatterier på land. Vid en mättnadsattack har landbaserade spridda batterier en uthållighet som ett fartyg saknar.
”Fregatter behövs mot ubåtar och för konvojer”:
”Utöver ren konvojeskort på öppet hav kan Östersjöns ubåtsjakt och kustskydd skötas långt mer aggressivt med flerdomänsdrönare (yt-, under- och luftburna). Dessa obemannade farkoster kan agera minläggare, bärare av FPV- drönare och operera helt utan risk för eget liv ända in vid fiendens kuster.
”Nato kräver förmåga på öppet hav”:
Alliansen bygger på rollspecialisering. Även om stormakter bidrar med havsgående jagare för Atlanten, är det ett strategiskt snedsteg att lägga 40 miljarder på fyra sänkbara enheter i Östersjön, när samma summa kan skapa en ogenomtränglig kombination av mobila landbatterier och tusentals drönare.
Det nuvarande beslutet innebär ett farligt brott mot Sveriges historiska försvarsdoktrin. Under nästan hela 1900-talet byggde svensk säkerhet på principen om sea denial – att vägra en teknologiskt överlägsen fiende tillträde till våra skärgårdar. Vårt försvar var perfekt optimerat för Östersjöns geografi genom rörligt kustartilleri, minlinjer, tysta ubåtar och snabba torpedbåtar.
Att kasta bort denna beprövade tradition till förmån för en ”havsgående” prestige är ett strategiskt haveri. Man bygger inte ett tak för alliansens konvojer i Atlanten så länge väggarna i vårt eget hem – längs den brutna svenska kusten och på Gotland – lämnas vidöppna.
För en bråkdel av kostnaden för Luleå-klassen kan Sverige återupprätta ett modernt, okrossbart kustförsvar anpassat för vår geografi. Istället för fyra sårbara måltavlor kräver Sveriges nationella säkerhet följande kvantifierbara struktur:
– Tusentals luft-, yt- och undervattensdrönare för spaning, störning och attack, sammanlänkade i redundanta digitala datanätverk med hög tålighet mot rysk elektronisk krigföring och satellitstörning.
– Hundratals dolda, mobila robotsystem och radarsystem utspridda längs kusterna och på strategiska öar.
Ett sådant nätverk har ingen enskild sårbar punkt. Att leda ett osynligt nätverk av drönaroperatörer från underjordiska bunkrar ger kanske inte samma visuella status som ett glänsande flaggskepp på internationellt besök. Men det är precis den typ av förmåga som avgör i det moderna, asymmetriska sjökriget.
Vi uppmanar regeringen och riksdagens försvarsutskott att omedelbart avbryta miljardrullningen till Luleå-klassen och styra om resurserna. Sverige ska inte betala 40 miljarder för militärledningens preferens för traditionella plattformar och längtan efter en klassisk flotta. Priset för denna strategiska anakronism kommer annars att betalas med svenska sjömäns liv vid en verklig kris.
Lars Berg
