Den svenska skoldebatten har blivit ett sorgligt exempel på hur politiken allt oftare drivs av känslor, förenklingar och jakt på snabba rubriker istället för av fakta, erfarenhet och verklighetsförankring. Politiker tävlar om att presentera nya förslag, nya förbud och nya syndabockar, men alltför sällan ställer någon den mest grundläggande frågan: Vad visar egentligen verkligheten?

I dag används skolan som ett politiskt slagträ för att vinna röster. Friskolor lyfts fram som det stora problemet i svensk skola, nästan oavsett vilken fråga som diskuteras. Samtidigt väljer man att blunda för den absoluta majoriteten av Sveriges skolor och elever. Man undviker att tala om de stora strukturella problem som finns inom många kommunala verksamheter. Kommunalt slöseri, ineffektiva organisationer och kostnader som inte leder till bättre undervisning nämns sällan i debatten. Fokus riktas i stället nästan uteslutande mot friskolor, som om hela skolans framtid avgörs där.

Samtidigt är det anmärkningsvärt hur tyst det ofta är kring problemen inom många kommunala skolor. När kommunala verksamheter misslyckas, när resurser används ineffektivt eller när elever inte får det stöd de behöver, leder det sällan till samma mediala uppmärksamhet eller politiska kraftsamling. Debatten blir därför skev redan från början, eftersom granskningen och kritiken inte sker på lika villkor.

Det är en farlig utveckling. Inte minst därför att man helt verkar bortse från de människor som faktiskt påverkas av retoriken. Hundratusentals elever går varje dag till friskolor runt om i Sverige. De hör politiker prata om deras skolor som problem, hot eller belastningar. De läser rubriker som ifrågasätter deras skolgång och deras framtid. Vilken stress skapar inte det hos unga människor? Vilken oro skapas hos elever och familjer som faktiskt är nöjda med sin skola?

I stället för att samla människor kring hur svensk skola kan bli bättre, bidrar dagens debatt till att skapa splittring. Vi ställer skolor mot varandra, elever mot elever och huvudmän mot huvudmän. Det är inte bara ansvarslöst, det är direkt skadligt för ett samhälle som redan brottas med ökande polarisering.

Det märkliga är att lösningen egentligen borde vara självklar. Börja med att titta på fakta. Analysera data. Undersök var de största problemen faktiskt finns och vilka insatser som skulle ge störst effekt för Sveriges elever. Tillsätt utredningar som omfattar hela skolsystemet, inte bara utvalda delar som passar ett politiskt narrativ. Fokusera på hur kvaliteten kan höjas överallt.

För sanningen är att den hårda granskning som friskolor under lång tid utsatts för redan har lett till omfattande förbättringar. Skolinspektionens återkommande och ofta mycket omfattande kontroller har tvingat fram tydliga processer, uppföljningar och kvalitetsarbeten. Många friskolor har därför utvecklat strukturer som i dag i flera fall är starkare än motsvarande inom kommunala verksamheter.

Det betyder inte att friskolor är perfekta. Det betyder inte heller att kommunala skolor är dåliga. Men det betyder att debatten måste bli mer nyanserad, mer verklighetsförankrad och betydligt mindre populistisk.

Svensk skola behöver reformer som bygger på kunskap, inte på ideologiska ryggmärgsreaktioner. Våra elever förtjänar vuxna som vågar ta ansvar för helheten istället för att jaga enkla poänger i en polariserad debatt.

Frågan är därför om våra politiker är redo att börja diskutera svensk skola utifrån verkligheten eller om elever även fortsättningsvis ska användas som verktyg i kampen om väljarnas röster?

Stefan Häggström

Rektor