Varför sjunker stödet för HBTQ? Det frågar sig Henrik Torehammar i SvD 1 augusti. Texten, liksom Pride-parader landet över, brer ut sig ordentligt över en helsida som inte mynnar i vare sig svar eller förklaring. Tur då, Henrik… Att jag har svaren.

Grundläggande fakta om Pride: Stolthet - ursprungligen ”gay pride”, om att vara stolt över sin sexuella läggning. Kamp för rättigheter – en rörelse för lika rättigheter och mot diskriminering. Synliggörande – en plattform för synliggörandet av HBTQ-personers liv och behov. Mångfald och inkludering – fira sexuell mångfald och att alla känner sig välkomna. Gemenskap och solidaritet – en tid för HBTQ och deras allierade att visa gemenskap där alla kan vara sig själva. Ursprunget – Stonewall New York 1969, där HBTQ-personer protesterade mot polisens trakasserier. Regnbågsflaggan – en symbol för mångfalden inom HBTQ.

Pride är mer än en fest, en kamp för lika rättigheter och mot diskriminering. Vackert så! Men varför skall en man, utklädd till en parodi på kvinna, på skolor och bibliotek läsa sagor för barn? Vad har fåniga fjolliga dragqueens med homosexualitet och sexuell läggning att göra?

Jag har och har haft ett flertal homosexuella vänner, kollegor och bekanta. Ingen av dem är det minsta fånig eller ägnar sig åt de fjolligheter som präglar Pride och gay-kulturen. Ingen av dem har behov av att spöka ut sig av skälet att de attraheras av individer av eget kön. Jag har från barnsben, långt före Pride, stått vid deras sida.

Jag minns en stilig maskulin homosexuell man i ungdomens favoritekipering och hans något spädare moatjé. Jag har ingen aning om eventuella böjelser, men har svårt att tro att någon av dem skulle känt sig representerad av gay-kultens exhibitionister. Att inte uppskatta alla utlevelser betyder inte att man inte stödjer den grundläggande jämlikheten.

Varför skulle man inte göra det förresten?! Homosexualitet är skapelsen, biologi, del av den mänskliga naturen, av oss alla. Inget val, inget särskilt folk, fullkomligt naturligt vad gudar, kyrkor och andra än säger. Även om så skulle vara fallet, det vill säga ett val, så är också det också okej. Enskildas sexualitet angår inte andra. Inte heller är hbtq per automatik del av gay-kulturen, eller omvänt. Gay-kulturen sin egen art. Pride representerar sig själva.

Pride gör mycket väsen av sig. En glad liten ”fest” som muterat till en över landet stadigt svällande, stökig, krävande aktiviströrelse med aktivismens alla tydliga mönster. Mer, mer och mer, av allt på alla, överallt. En epidemi där kommunkontor, skolor, bussar, vård- och omsorgsinrättningar, kommersiella fastigheter, butiker, konferensbord och uniformer, vare sig man vill eller inte, skall prydas av flaggor, fjädrar, bling-bling, läder, peruker och paljetter, Eller inga kläder alls med krav på omgivningens omfamnande av alla pajaserier. Den som inte är med utpekas som mot.

Pride, med alla sina pekpinnar framstår nu som en påflugen, självgod och allt löjligare cabaret som flyter allt längre bort från saken och målet. Rörelsen är mer angelägen om sig själv och sitt festande än om landets HBTQ-folk vars majoritet i allt väsentligt är som oss andra. En tröttsam burlesk som, med ambassadör Levengood i spetsen tar sig själva på för stort allvar och självutnämnt tror de representerar alla, och som tror att de går i täten i kampen.

Okey, kanske ligger de bakom några framflyttade positioner men det var inte lila-pudrade låtsas-damer som flyttade gränserna. Avkriminaliseringen 1944, juridisk könstillhörighet 1972, avskaffandet som psykisk sjukdom 1979, olaga diskriminering 1987, registrerat partnerskap 1995. Det var inte Pride som stod för genombrotten, som klippte orättvisorna, som kämpade fram rättigheter och normalisering. Nej, det var insikten hos vanligt folk och politiker, de flesta heterosexuella, om att diskriminering på grund av sexuell läggning är fel.

Vad gäller ”samhörighet”, Pride som ”gemenskap där alla kan vara sig själva”?! Var det inte just det som var poängen med kampen? Vara sig själv, med och bland alla oss andra. Alltså att vara del av oss alla. Inte en särskild grupp i särskild samvaro med särskilda krav på bemötande!

Så då Henrik, till svaret. Varför sjunker stödet till Pride? Jo, därför att;

- Pride drivs av en grupp extrema extroverter vars framfart mer speglar utsvävande drömmar och peversioner och personlig osäkerhet än HBTQ -vardag. En urspårad påtvingande cirkus med krav på acceptans för en palett obskyra idéer som har lite med HBTQ att göra, resulterande i allt fler onödiga konflikter och kontroverser. Magdalena Anderssons utspel för att knipa politiska poäng på Ulf Kristerssons enstaka frånvaro är ovärdigt och motbjudande.

- allt fler medborgare känner brist på logik och relevans i, och därmed försvagad sympati för, många av de överdrivna, bitvis farliga, i vissa stycken direkt omstörtande kraven. Man får känna och leva som man vill, men jag köper inte narrativet om något ”tredje kön”, det är att bygga om verkligheten. Män födda som män är män, kvinnor är kvinnor. Män tävlar med män, kvinnor med kvinnor. Kvinnor går på damtoaletten, män går på sin. Barn har maximalt två föräldrar. Polisen och militären är inte aktivister. Man får som myndig byta kön juridiskt och kirurgiskt. Barn lämnas i fred.

- Pride rundar sakägarna, skjuter vid sidan av målen, urvattnar deras stolthet och kraft, devalverar deras plats och betydelse. Man skadar en del av de som behöver mest stöd.

HBTQ-rättigheter är allvarliga saker. Det får inte bli så att stödet för HBTQ sjunker. Men Pride har spelat bort sin roll som seriös företrädare för HBTQ. Allt avgörande är redan svensk lag. Svenskar är inte fördomsfulla. Sverige är ett frihetens land. Det behövs inga jippon. Andra än Pride gör jobbet bättre.

”Drag” och andra excesser må vara underhållande som vilken som teater som helst men som representant för HBTQ gör det mer skada än nytta. Det drar ett löjets skimmer, blandar bort korten och suddar fokus. Vad värre är, det kan med alla sina uppfordrande krav spela hbtqi-motståndare och verkligt farliga krafter i händerna.

Fuck Pride! Gör homo stolt igen!

Björn Schaerström

Vallentuna