Det svenska rättssystemet bygger på en avgörande princip: ingen ska dömas för brott om skulden inte är ställd utom rimligt tvivel. Beviskravet är det högsta vi har. Det är rättsstatens yttersta spärr mot att oskyldiga döms.

Principen är fast förankrad av Högsta domstolen. Formellt råder ingen oklarhet.

Men frågan måste ändå ställas: är beviskravet lika vägledande i praktiken som i teorin?

I dag väcks åtal i sexualbrottsmål där bevisningen i realiteten består av en berättelse – ibland kompletterad med personer som återger vad de fått berättat för sig. Ingen teknisk bevisning. Inga oberoende vittnen till den påstådda gärningen. Inga objektiva fynd.

Ändå drivs målen vidare.

Här blir åklagarens roll central. Åklagaren är inte en part vars uppgift är att vinna. Uppdraget är att verka för att rätt beslut fattas. Objektivitetsplikten i rättegångsbalken är tydlig: både sådant som talar för och sådant som talar emot den misstänkte ska beaktas.

När åtal väcks trots att bevisningen lämnar utrymme för rimligt tvivel hamnar domstolen i en situation där bevisbristen i praktiken måste fyllas genom trovärdighetsbedömningar.

Då riskerar beviskravet att förskjutas: från att skuld ska vara ställd utom rimligt tvivel till att den mest sammanhängande berättelsen får företräde. På papperet är kravet oförändrat. I tillämpningen kan det bli något annat.

I flera domar konstateras inte ens uttryckligen att skulden är ställd utom rimligt tvivel. I stället avslutas resonemanget med att den ena berättelsen bedöms som mer trovärdig och den andra som mindre sannolik.

Men beviskravet handlar inte om vilken version som framstår som mest övertygande. Det handlar om huruvida något rimligt alternativ återstår.

Skillnaden mellan att något är mindre sannolikt och att det är orimligt är avgörande. Om alternativa händelseförlopp inte tydligt prövas och utesluts som orimliga är beviskravet inte uppfyllt.

När domskälen inte redovisar hur rimligt tvivel har undanröjts uppstår en förtroendeklyfta. Att slå fast slutsatsen är inte detsamma som att visa vägen dit.

Tre års fängelse och hundratusentals kronor i skadestånd är bland de mest ingripande beslut staten kan fatta. Om sådana påföljder utdöms utan att det tydligt framgår hur beviskravet faktiskt har uppfyllts riskerar vi något större än enskilda rättsövergrepp.

Vi riskerar att förskjuta rättsstatens tyngdpunkt – från skyddet mot felaktiga domar till en tilltro till intryck och berättelsers sammanhang.

Ett rättssamhälle prövas inte när det dömer de skyldiga. Det prövas när det finns tryck att döma – trots att bevisningen lämnar utrymme för rimligt tvivel.

Om ”ställt utom rimligt tvivel” ska vara mer än en formulering i prejudikat måste det vara styrande redan vid åtalsbeslutet – och synligt i domskälen. Annars riskerar principen att bli en fras snarare än en reell garanti.

Rättvisa kräver mer än övertygelse. Den kräver säkerhet.

Förtroendet för rättsstaten är ingen självklarhet. Det förtjänas – genom konsekvent och transparent tillämpning av de principer som ska skydda oss alla.

Nina Hamilton

Nätverket Mannaminne – för alla parters rättssäkerhet i sexualbrottsmål