Våld, skjutningar, sprängningar och gängkriminalitet sprider sig som en cancersvulst i det svenska samhället trots att Tidöpartierna presenterar det ena lagförslaget efter det andra. Till och med Socialdemokraterna har numera intagit samma hårda attityd med
strängare straff och utökad verktygslåda gentemot kriminaliteten.

Tidöpartierna och Socialdemokraterna har även så smått börjat inse och erkänna att den okontrollerade massinvandringen bär en stor del av skulden till utvecklingen, men de olika partierna ser i högsta grad olika på vilka åtgärder som är nödvändiga för att bryta utvecklingen. Tidöpartierna koncentrerar sig dels på strängare straff dels på förebyggande åtgärder hos socialsekreterare, lärare, skatteverket och arbetsförmedlingen, medan Socialdemokraterna vill se en tvångsblandning av medborgarna genom att kommuner ges större och tvingande möjligheter att bland annat bygga hyreslägenheter i välmående villaområden runt om i landet.

Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centerpartiet ser däremot inte invandringen som något problem, och vill hellre se en återgång till den gamla mera generösa invandringspolitiken.

Agendan för muslimsk massinvandring och mångkultur från dysfunktionella länder till Sverige och Europa är ett politiskt projekt som saknar och alltid har saknat stöd hos medborgarna. Sverige liksom övriga Europa rör sig oundvikligen så sakta mot krav på möjlighet att dra in medborgarskap samt utvisning av personer med utländsk bakgrund redan vid första brottet som har fängelse i straffskalan. Tyvärr går dock den resan alltför långsamt.

Dock är det den utvecklingen väljarna vill se, men tyvärr bestämmer politiker som vanligt långt över väljarnas huvuden. Frågan är när politiker för första gången på 40 år ska börja lyssna på de väljare som satt dem på sina höga hästar.

Ett minst lika stort problem för Sverige är den smygande islamiseringen. Om svenskar ska överleva som svenskar så måste vi få politiker som tydligt och kraftfullt sätter ner foten mot all form av islamisering i det svenska samhället. Detta oavsett om det gäller upplopp på grund av koranbränning, islamistiska budskap i moskéer, könssegregerade tider i badhus, muslimska klädedräkter på offentliganställda och begynnande sharialagstiftning i utanförskapsområden.

Att vänstern vill kalla detta agerande för rasism får vi ta med en stor nypa salt – ty de begriper inte bättre, vi andra ser det som en nödvändighet för att bevara Sverige. Islam är en religion med kraftigt annorlunda värderingar och synsätt gentemot den kristendom vi svenskar i grunden är fostrade i.

I början av 90-talet arbetade jag tillsammans med ett flertal muslimer, och deras integration fungerade alldeles utmärkt. Problemen med muslimsk integration uppstår när de blir för många, såsom skett i Sverige de senaste 20 åren. Muslimer och islam som religion har aldrig och kommer aldrig att integreras i något västerländskt land, oavsett om det gäller icke-bokstavstrogna muslimer eller de islamister som ser sin tro som en härskarreligion och den enda religionen.

I islamisternas värld ska alla andra religioner utraderas och alla ska, om nödvändigt med våld, tvingas omvända sig till ett islam som i sin utveckling ligger på samma nivå som vi gjorde på 1500-talet. Just därför måste islamismens fula tryne bekämpas varhelst det visar sig. Detta gäller även om vi därmed måste göra inskränkningar och lagändringar gällande vår grundlagsskyddade religionsfrihet, som inte instiftades med islamism i åtanke.

Svensk media målar gärna upp bilden av det man kallar högerextrema grupperingars åsiktsyttringar, såsom NMR och Aktivklubbar, som nazistiska demonstrationer. Samtidigt ser man mellan fingrarna på och stöder Palestinademonstrationer som demonstrerar för utplånandet av Israel ”from the river to the sea”.

Media tycks ha anammat samma judehat som dessa Palestinademonstranter proklamerar och uppvisar. Frågan media borde ställa sig är, vem som är de verkliga judehatarna.

I Stockholm har polisen av någon underlig anledning gett Palestinademonstranter tillstånd att demonstrera i centrum varje lördag framöver, vilket fått till följd att busslinjer tvingats lägga om sina färdvägar och att ett flertal hållplatser stängts ner.

Visst råder det yttrandefrihet och därmed rätten att demonstrera i Sverige, men polisen har också rätt att anvisa annan plats för demonstrationer i de fall demonstrationen stör trafiken. Man måste onekligen fråga sig varför Stockholmspolisen inte använt denna lagenliga möjlighet istället för att förverka Stockholmarnas möjligheter att ta bussen i centrum.

Att Stockholms kommun styrs av Palestinakramande vänsterpartier är vi alla
medvetna om men tydligen styrs även polismyndigheten av
Palestinakramande vänstersympatisörer.

Leif Kullberg