
Gaza är en plats som i decennier har varit helt beroende av omvärldens och israelernas välvilja. Men denna välvilja har utnyttjats till våld, islamism och enorma barnaskaror. Detta skriver Leif Kullberg.
Gaza är en landremsa vid Medelhavet med en storlek på 365 kvadratkilometer, det vill säga mindre än en tredjedel av Öland yta. I Gaza bor drygt 2 miljoner palestinier i ett ”land” som helt saknar självhushållning. Jordbruket begränsas till ett fåtal olivlundar och jordbruk för produktion av säd och matvaror är i princip obefintligt. Ej heller har Gaza någon produktion av teknisk natur. Produktion av varor som kan ge exportinkomster existerar inte.
Gazaborna har de senaste 70 åren i princip levt på enorma bidrag från västvärlden vilket gör ”landet” till världens största socialkontor. Bara Sverige har de senaste 30 åren donerat cirka 1000 miljoner och många andra länder har bidragit på samma nivå.
Bidragsgivarna i väst har i princip haft noll kontroll på vart alla pengar hamnat. Att stora summor hamnat hos höga Hamasledare bevisas av att ett flertal idag lever det goda livet i länder som Kuwait och Qatar. Stora summor har också hamnat hos Hamaskontrollerade organisationer som dels byggt upp sin militära förmåga och dels byggt ett tunnelsystem som av många hävdas vara mera omfattande än Londons
vidsträckta tunnelbanesystem.
Hur mycket av väst bidrag som faktiskt kommit enskilda medborgare till godo är det idag ingen som vet. Gazabornas entreprenörskap tycks mest varit begränsat till att bygga tunnlar under ”landets” gränser och syssla med smuggling med grannländerna.
Gazaborna har uppenbarligen under decennier haft för mycket fritid – något som avspeglar sig i antalet födda barn och här ser vi den enda produktiviteten gazabor kan beskyllas för. Så sent som på 1990-talet låg födelsetalen på 8,4 barn per kvinna. Den siffran är 50 procent högre än de svenska födelsetalen från 1750 och 600 procent högre än dagens födelsetal.
Sedan Hamas fruktansvärda terrordåd på israelisk mark den 7 oktober 2023 har palestinier som utvandrat till Europa hyllat Hamas agerande och demonstrerat mot Israels krigföring, det senaste året i sällskap av svenskar som naivt stöder Palestina och därmed indirekt Hamas.
Under snart två år har SVT och svensk media ensidigt rapporterat om situationen i Gaza där alla uppgifter, intervjuer och videos tillhandahålls av Hamaskontrollerade organisationer. Vad varken svensken, media eller politiker tycks inse är att det ligger i Hamas’ intresse att ge sken av värsta tänkbara scenario i kriget för att på så sätt införskaffa sympatier för sin sak.
Sverige och EU lägger nu tryck på Israel för att dels avsluta kriget, dels få in mer förnödenheter i Gaza. Av någon oförklarlig anledning lägger inte Sverige och EU samma tryck på Hamas att släppa den kvarvarande gisslan och avsluta kriget – varför?
Den senaste tiden har budskap om massvält och barn som dör av undernäring dominerat nyhetssändningarna i hela Europa. Mot bakgrund av att Gaza inte har någon egen livsmedelsproduktion och att Israel stängde gränserna redan den 2 mars – redan då varnade medier för en omedelbar svältkatastrof – och ytterst få hjälpsändningar har kommit in i Gaza under de senaste 5 månaderna måste man fråga sig varför svältkatastrofen just nu blivit högaktuell.
Ingen inbillar sig väl att Gazaborna har levt på uppbyggda lager av mat under de 5 månaderna då gränserna i princip varit helt stängda. Det ligger nära tillhands att tro att den svält som media idag trummar ut varit aktuell minst de senaste månaderna men att det nu är politiskt fördelaktigt för många länder att tydligare marknadsföra svälten. När nu Hamas ensidigt brutit alla fredssamtal så känns en eventuell svältkatastrof för det egna folket som mindre viktigt för Hamas.
I Sverige pratar Morgan Johansson och Socialdemokraterna sig varma för att Sveriges regering måste återuppta stödet till FN:s biståndsorgan UNWRA trots att Johansson är väl medveten om att UNWRA inte på månader fått in något humanitärt stöd till Gaza.
Regeringen har däremot kraftigt ökat stödet till Gaza och förmedlar detta stöd via
organisationer som de facto får in hjälpen till de behövande – där är en tydlig skillnad på Socialdemokratisk ”pratagårju-politik” och regeringens faktiska agerande.
Leif Kullberg