Vi säger ”aldrig mer”, men gång på gång belönas förtryckare – och förlorar offren. I Gaza och Syrien står världen just nu vid ett vägskäl. Här finns en chans att förändra den logik som länge styrt världens konflikter: att våld alltid vinner, skriver Michael Merdoyo (MED).
Vi undrar hur krig fortfarande kan uppstå, trots FN, internationell rätt och globalt
samarbete. Svaret är obekvämt enkelt: för att våld fungerar. Att angripa lönar sig. Och
tystnad slår ofta rättvisa.
Det är inte nytt. Under folkmordet 1915 mördades över en och en halv miljon människor
i det osmanska riket. Världen lovade rättvisa – men 1923 kom Lausannefördraget, som i
praktiken gav amnesti åt förövarna. Inga påföljder. Ett prejudikat för straffrihet som
andra lärt sig av.
Sedan dess har Turkiet agerat utan rättsliga följder, inte minst genom ockupationen av norra Cypern – ett EU-land. Varken sanktioner eller diplomatiskt tryck. När offrens röster tystnar och förövarens berättelse får dominera, blir resultatet inte fred – utan en
maktordning utan rättvisa.
Mönstret upprepas. Förintelsen stoppades inte av moralisk insikt, utan av militär
nödvändighet. Rapporter om Auschwitz fanns. Judiska organisationer vädjade om att
järnvägarna skulle bombas. Inget gjordes. ”Aldrig mer” blev ett löfte först efteråt – när det var för sent.
På Balkan såg vi massakrer och etnisk rensning. NATO:s bombningar av Serbien
beskrevs som humanitära – men upplevdes som partiska. Än i dag är delar av Cypern
ockuperat – utan reaktion, eftersom det är politiskt känsligt.
I Irak 2003 invaderade USA med hänvisning till massförstörelsevapen som aldrig fanns.
Hundratusentals civila dog. Ur ruinerna växte al-Qaida i Irak – och senare IS. I Syrien
har väst både fördömt Assadregimen och stött grupper som HTS, vilka begått grova
övergrepp, bland annat mot assyrier. Det talas sällan om – eftersom det är politiskt
obekvämt.
Listan växer: Rwanda. Afghanistan. Myanmar. Gaza. Mesopotamien. Ukraina. Nagorno-Karabach. Jemen. Tigray. Konflikt efter konflikt följer samma mönster: angriparen vinner inflytande, offret får en FN-resolution.
Det är inte bara en moralisk kollaps – det är ett säkerhetshot. Varje gång våld lönar sig
undermineras internationell rätt. Nästa konflikt byggs innan den förra ens avslutats.
Vi måste våga säga det som ofta tystas: våld får fäste när vi saknar konsekvens. När vi
kompromissar med principer i hopp om stabilitet, skapar vi instabilitet. Hat blir arv.
Hämnd blir kultur.
Men just nu finns en möjlighet att bryta mönstret. I Gaza pågår förhandlingar efter ett
vapenstillestånd – men det är inte fred. Hamas har släppt gisslan under regional press,
inte av övertygelse. Organisationen är långt ifrån besegrad, och civilbefolkningen är
fortsatt fångad under dess kontroll. Om vi nöjer oss med en paus i våldet utan att kräva
avväpning och ett nytt politiskt ramverk, återgår allt till det gamla.
Samma logik riskerar nu att upprepas i Syrien. HTS – tidigare stött av väst i kampen
mot Assad – begår grova övergrepp. Det får inte hindra oss från att ställa krav på
rättigheter, ansvar och återvändande. Att nu åter bjuda in Syriens ledare i internationella
sammanhang, utan att dessa krav följer med, vore att belöna det förtryck som drivit
miljoner på flykt.
Sverige har en lång tradition av internationellt arbete – men vi har varit tysta för länge.
Genom EU kan vår röst väga tungt, om vi väljer att använda den. Fred uppstår inte genom önsketänkande – utan genom rättvisa, tillit och ansvar.
Michael Merdoyo, medlem i Medborgerlig Samling.
