Viktor Barth-Kron har en observationsförmåga som man bara får som erfaren politisk kommentator. Men när jag läser hans krönika om Reza Pahlavis riksdagsbesök undrar jag om han gick vilse i riksdagshuset eller bara har varit helt frånkopplad från Iran-frågan fram till i dag?

För första gången i svensk riksdags historia tog folkvalda emot den iranska oppositionens mest framträdande transitionsledare.

Barth-Kron kallar honom ”shahkandidat”. Det är fel. Pahlavi har konsekvent i 47 år sagt att han vill leda en övergång till demokrati, och att iranierna själva ska välja statsskick via folkomröstning. Republik eller konstitutionell monarki, inom demokratins ramar.

Angående att Jacob Risberg (MP) frågade om Pahlavi tog avstånd från sin fars förtryck, skriver Barth-Kron att svaret saknade orden ”ja” eller ”nej”. Han missar att observera att frågan ställs i ett land som avskaffade tron på arvsynd för ett par generationer sedan.

Därtill verkar Barth-Kron omedveten om att såväl Amnesty International som Internationella Röda Korset i mars 1977 bekräftade att shahen beordrat upphörandet av tortyr i fängelserna och släppt många politiska fångar. Iran under shahen var inte fritt från allt förtryck, men det var på väg mot liberalisering. Iran var mer jämförbart med demokratier i södra Europa än med någon av diktaturerna i regionen. Revolutionen 1979 stoppade den processen. Fyrtiosju år senare har Islamiska republiken mördat tiotusentals politiska motståndare, hängt homosexuella offentligt, våldtagit unga kvinnor innan avrättning och krävt familjer på betalning för att lämna tillbaka deras barns kroppar.

Vilsenheten i Barth-Krons krönika gör den till en reproduktion av den legitimeringsberättelse som Islamiska republiken själv har byggt sitt styre på: att shahen var så hemsk att vad som helst var bättre. Iranierna själva köper inte den berättelsen. Enligt en undersökning av GAMAAN (The Group for Analyzing and Measuring Attitudes in Iran) så angav 64 procent en positiv inställning till Mohammad Reza Pahlavi, bara 28 procent till Khomeini.

Kronprinsen själv har högre förtroendesiffror än alla andra oppositionsledare kombinerat. 49 procent stödjer honom som transitionsledare, enligt GAMAAN i september 2025. När iranska ungdomar ropar ”Javid Shah” är det för att de har lyssnat på Pahlavi på ett sätt som Barth-Kron inte har gjort, och att de likt Nobelpristagaren Shirin Ebadi ställer sig bakom hans transitionsplan för en övergång till sekulär demokrati.

Barth-Kron skriver att Kristerssons samarbetspartier ”tog Irankriget in i riksdagen”. Har han missat att Säpo under flera år varnat för regimens fientliga verksamhet mot Sverige, dess stöd till Rysslands anfallskrig i Ukraina, och rekryteringen av svenska gängkriminella för attacker på svensk mark?

Läs även: Irankännare överlevde mordförsök: ”Det var en känsla av att fly eller slåss”

Att ta emot en av vår tids mest populära demokratiska oppositionsledare handlar om att våra beslutsfattare ska få chansen att samtala om frågor som berör inte bara 100 000 exiliranier i Sverige utan direkt påverkar tryggheten, matpriserna, energipolitiken och många andra områden i svensk politik.

Det förefaller udda att en kommentator som med stor skicklighet har byggt sin identitet på att granska makten väljer att rikta udden mot en demokratirörelse. Den iranska oppositionen är inte arvtagare till gamla misstag. Den är lärdomen från dem. Den förtjänar att bli bedömd på vad den faktiskt står för: en bred koalition av konservativa, liberaler, socialdemokrater, före detta marxister och företrädare för Irans minoritetsgrupper, som till exempel kurder och lurer.

Det är ändå fint att Barth-Kron noterade demonstrationerna för Pahlavi som transitionsledare. Synd bara att han inte noterade hur många som kom. Upp till 10 000 människor i Kungsträdgården. En måndag. På dagtid.

Sohrab Fadai

PR-konsult inom public affairs och opinionsbildning, grundare av Heartspace och IVLP-alumn (US State Department). Han har en filosofie kandidatexamen i retorik från Uppsala universitet