Melodifestivalen har i decennier varit ett av få evenemang som lyckats samla svenskar över politiska, religiösa och kulturella skiljelinjer. Just därför är programmet känsligt. Det ska inte användas för symbolpolitik, identitetsmarkörer eller moraliska markeringar i globala konflikter. Ändå är det exakt dit SVT nu för Melodifestivalen.

Utnämningen av Gina Dirawi till programledare är inte ett oskyldigt val av tv-profil. Det är ett ställningstagande, och ett som skaver mot själva idén om public service.

Public service är inte en scen för aktivister.

SVT finansieras av alla skattebetalare, oavsett politisk uppfattning, religiös tillhörighet eller syn på internationella konflikter. Därför ska bolaget hålla sig långt borta från personer vars offentliga historia präglas av ideologiska utspel i extremt polariserade frågor.

Gina Dirawi har under åren gjort uttalanden som inte kan avfärdas som ungdomliga misstag eller lösryckta citat. Hon har spridit material kopplat till grovt antisemitiska konspirationsteorier och lyft fram författare som ifrågasatt Förintelsen, något som till och med vänsterorganisationen Expo larmat om. Det är inte bagateller. Det är riktigt allvarligt anser jag.

Att hon i efterhand raderat inlägg och bett om ursäkt förändrar ingenting, omdömet brast helt enkelt. Och omdöme är helt avgörande när man ska representera Sveriges största public service-produktion.

Vid ett annat tillfälle valde Dirawi att likna Israels regering vid Adolf Hitler. Även detta drogs senare tillbaka efter massiv kritik. Men återigen är mönstret tydligt: extrema jämförelser, och en oförmåga att hantera historiskt laddade ämnen med den försiktighet som krävs.

Detta är en fråga om lämplighet.

Den som frontar Melodifestivalen måste vara samlande, inte polariserande, men framförallt måste den vara neutral.

När Dirawi dessutom själv valt att beskriva sitt programledarskap i identitetspolitiska termer, snarare än som ett professionellt uppdrag, understryks risken att Melodifestivalen reduceras till en plattform för symboliska markeringar. Det hör inte hemma där.

Sverige befinner sig i ett läge där antisemitism och hatbrott ökar lavinartat. Det är inte en åsikt, utan ett faktum som bekräftas av återkommande rapporter från myndigheter. I ett sådant klimat måste institutioner som SVT agera med maximal varsamhet.

Att då placera en person med dokumenterad historik av kontroversiella och ensidiga uttalanden i centrum för ett av landets mest sedda program är anmärkningsvärt. Det signalerar likgiltighet inför den splittring som redan finns, och riskerar att förstärka den.

SVT måste välja en väg

Antingen menar SVT allvar med sitt uppdrag om opartiskhet, eller så gör man det inte. Det går inte att både hävda neutralitet och samtidigt bortse från den politiska och ideologiska laddning som vissa offentliga personer bär med sig.

SVT måste nu ta ansvar genom att på allvar omvärdera beslutet att ge Gina Dirawi rollen som programledare för Melodifestivalen. Samtidigt bör bolaget tydligt och transparent redogöra för hur detta val anses förenligt med public service, uppdragets krav på opartiskhet och allas lika värde. Minst lika viktigt är att SVT klargör var gränsen går för vilka offentliga ställningstaganden, historiska uttalanden och ideologiska markeringar som kan accepteras hos personer som ska företräda hela svenska folket i de mest samlande och skattefinansierade programmen.

Melodifestivalen är inte vilken tv-produktion som helst. Den är en del av den gemensamma, skattefinansierade kulturen. När SVT klantar bort sitt ansvar i ett så synligt sammanhang undergrävs förtroendet inte bara för programmet, utan för hela public service-idén.

Vill SVT fortsätta kräva acceptans, pengar och inflytande måste man också visa omdöme. Att backa från ett dåligt beslut är inte ett nederlag. Det är ansvarstagande ledarskap.

Allt annat är ännu ett steg mot att göra public service till just det många redan misstänker at det är – politiserad tv på skattebetalarnas bekostnad

Lars Ört