Göteborgs Stads plan för att förbättra hbtq-personers livsvillkor framstår först som ett gediget initiativ för inkludering och jämlikhet. Men en närmare granskning visar att planen har svagt vetenskapligt stöd och vaga definitioner. Istället för att leda till ett mer tolerant och inkluderande samhälle kan dess ensidiga fokus på normkritik och intersektionalitet få allvarliga konsekvenser – inte minst för våra grundläggande demokratiska värderingar.

Göteborgs Stads plan sätter normkritik och intersektionalitet i centrum. I praktiken innebär detta att man ifrågasätter och problematiserar det som uppfattas som ”normalt” och västerländskt – men utan att ge en tydlig bild av vad som ska ersätta dessa normer.

Den normkritiska ideologin, som saknar stabila vetenskapliga belägg, används som ett verktyg för att förändra allt från utbildning till sociala tjänster, med resultat som ingen på förhand kan vara säker på. Effekten blir att våra etablerade värden och strukturer undergrävs, utan att något bättre finns att ta deras plats.

En allvarlig konsekvens av detta normkritiska arbete är hur det allt oftare får en direkt koppling till politiska grupper som strävar efter att underminera västerländska värderingar. Vi ser hbtq-aktivister som knyter band till grupper som öppet förkastar tolerans, demokrati och mänskliga rättigheter. Exempel på detta är samarbeten mellan hbtq-aktivister och extrema rörelser som har starka islamistiska sympatier och som ser västvärlden som en fiende. Dessa krafter håller sig fast vid förlegade normer och vill förgöra västerländska värderingar snarare än att reformera sina egna.

Ett tydligt exempel på hur denna ideologi spårat ur är när intersektionella förespråkare som Judith Butler ifrågasätter västvärldens ideal, samtidigt som man glorifierar terroristgrupper som Hamas och deras extrema islamistiska ideal. Att bortse från att dessa grupper förtrycker hbtq-personer, kvinnor och minoriteter är inte bara naivt – det är farligt. Ska vi verkligen tillåta sådana ideologier, som står i skarp konflikt med våra ideal om frihet och jämlikhet, påverka våra unga?

Västvärldens framsteg inom mänskliga rättigheter, rättvisa och individens frihet är inte resultatet av slump eller givna privilegier. De är frukten av århundraden av hård kamp och kompromisslös strävan efter demokratiska och liberala ideal.

Den normkritiska rörelsen påstår sig vilja förbättra samhället, men deras handlingar avslöjar en agenda som undergräver de värden de säger sig värna. Genom att aktivt stödja och legitimera odemokratiska krafter hotar de inte bara dessa framsteg utan riskerar att krossa själva grunden för våra västerländska ideal. Istället öppnar de dörren för otydliga, oprövade och i vissa fall rent totalitära idéer – en fara vi inte har råd att ignorera.

Ett verkligt inkluderande samhälle borde välkomna en mångfald av åsikter och perspektiv. Men ironiskt nog utesluter den normkritiska rörelsen ofta alla andra röster och åsikter än de egna. Man fördömer de som vågar ifrågasätta ens vision av samhället och stämplar dem som reaktionära eller fientliga. Hur kan vi bygga ett samhälle baserat på öppenhet och tolerans om vi bara tolererar en viss typ av åsikt? Vad behöver egentligen ske för att dessa förespråkare ska börja lyssna på andra perspektiv, utan att bara förkasta dem som “förlegade”?

Göteborgs Stads plan för att förbättra hbtq-personers livsvillkor syftar till att skapa bättre villkor för en utsatt grupp – ett mål som självklart är viktigt. Men om vi verkligen vill ha en hållbar och inkluderande utveckling för alla invånare så behöver vi akta oss för att låta ideologi gå före vetenskap och beprövad erfarenhet. Det är dags att omvärdera vår riktning och sträva efter en samhällsplanering som på riktigt inkluderar alla, och som samtidigt skyddar de liberala värderingar som är grunden för vårt demokratiska samhälle.

Hanna Tehrani

Läkare och SD-ledamot i Göteborgs hbtq-råd