När våren kommer firar människor över hela världen livets återkomst. I Sverige reser vi midsommarstången. För assyrier markerar högtiden Akitu det nya året – en tradition som sträcker sig tusentals år tillbaka till Mesopotamien.

Akitu är mer än ett nyår. Det är ett firande av livets återfödelse, av naturens cykler och av hoppet om att det som dör också kan återvända. I myten om gudinnan Ishtar och Tammuz speglas denna eviga rörelse: från mörker till ljus, från död till liv.

Men idag firas Akitu i en helt annan verklighet.

Medan våren återvänder till jorden fortsätter våldet att prägla Mellanöstern. Den senaste tidens eskalation mellan USA, Israel och Iran visar hur snabbt regionen åter kan dras in i konflikt. Oavsett om det slutar i ett kort krig, en skör vapenvila eller en utdragen regional konfrontation är en sak tydlig: civila samhällen betalar priset.

Men till skillnad från regionens större maktblock har assyrier, mandéer och yazidier varken egna arméer eller autonoma enklaver att retirera till. De står helt blottade i korselden mellan stormakternas intressen.

Sedan början av 2000-talet har den assyriska befolkningen i Mellanöstern minskat dramatiskt – uppskattningsvis med upp till 80 procent. Krig, förföljelse och politisk instabilitet har drivit människor på flykt. Det gäller inte bara assyrier, utan även mandéer och yazidier.

Det är en demografisk katastrof som sker i det tysta, där människor tvingas välja mellan att lämna sina hem eller riskera sina liv.

Till skillnad från större folkgrupper handlar detta inte bara om migration. Det handlar om en existentiell utsatthet.

Akitu, en av världens äldsta levande traditioner, firas i dag ofta i exil – i städer som Södertälje, liksom i diasporamiljöer i USA och Australien. I stället för att vara en självklar del av livet i sina historiska kärnområden har högtiden blivit en symbol för en kultur som riskerar att försvinna från sin egen geografiska plats.

Det finns en paradox i detta. Samtidigt som världen talar om kulturell mångfald och bevarande av arv, pågår en tyst förlust av just de kulturer som har de djupaste rötterna i mänsklighetens historia.

Akitu påminner oss om något grundläggande: att civilisationer inte bara består av stater och gränser, utan av människor, traditioner och minnen. När dessa försvinner, försvinner också en del av vår gemensamma historia.

Frågan är därför inte bara hur Akitu firas i dag – utan om den en dag åter kan firas tryggt i det land där den en gång uppstod.

När vi säger ”gott nytt år 6776” är det därför inte bara en hälsning – utan också en påminnelse om vad som riskerar att gå förlorat.

Michael Merdoyo

Exilassyrier och kandidat till Stockholms regionfullmäktige för Medborgerlig samling