Vi föräldrar välkomnar därför denna granskning. Den är angelägen, stark och nödvändig. Utan granskning förblir missförhållanden dolda. Utan granskning lär sig inte samhället av sina misstag. Utan granskning förändras ingenting.

Men även en angelägen granskning måste hållas mot en avgörande princip: barns trygghet. Att i reportaget nämna en skola med en liten elevkrets innebär i praktiken att barnen blir möjliga att identifiera. Det är ingen hypotetisk risk, ingen teoretisk farhåga. Det är en realitet. I ett samhälle där alla känner alla, där klasskamrater, föräldrar och släktingar redan vet, blir varje uttalat namn en förstärkning av stigmat.

Barn som redan har drabbats riskerar att på nytt hamna i centrum. De blir föremål för frågor i skolkorridorerna, för viskningar vid matborden, för spekulationer i idrottsföreningen. De får blickar på sig, ibland välmenande, ibland dömande. De blir ”de där barnen”.

Det är en dubbel utsatthet. Först blev de offer för en vuxen som svek. Sedan riskerar de att bli offer för en offentlighet som inte kan avstå från att namnge.

Barnets bästa är inte en variabel

Kontakt har redan tagits med den ansvarige utgivaren för programmet. Svaret därifrån är att det anses viktigare att nämna skolans namn ”här och var” än att värna barnens integritet. För oss föräldrar är den hållningen svår att förstå.

Barnens rätt till integritet är inte förhandlingsbar. Den följer av barnkonventionen, som sedan 2020 är svensk lag. Där står att barnets bästa alltid ska komma i främsta rummet. Inte ibland. Inte när det går. Inte när det råkar passa med dramaturgin. Alltid.

Frågan är enkel: Vad är viktigast? Att granskningen får några extra inslag med ett skolnamn, eller att barns trygghet inte hotas en andra gång?

Vi behöver en journalistik som granskar de vuxna, de ansvariga, de system som brustit. En journalistik som frågar varför kommuner köper ut förövare i stället för att polisanmäla dem. En journalistik som visar hur en och samma person kan röra sig mellan skolor och kommuner, utan att stoppas. En journalistik som håller politiker och myndigheter ansvariga.

Men vi behöver inte en journalistik som gör redan utsatta barn identifierbara i sina egna lokalsamhällen. Barnen är inte rekvisita. Barnen är inte stoff. Barnen är människor, med rätt till trygghet och framtid.

Barnen som drabbats har redan fått betala ett högt pris. De har utsatts för brott som lämnar spår i hela deras liv. De har fått se vuxenvärldens svaghet, den värld som skulle skydda dem men som svek. De har fått se hur en förövare kan fortsätta, gång på gång.

De behöver inte dessutom få sitt sammanhang, sin skola, sitt vardagsrum utpekat för hela landet. De behöver inte påminnas ännu en gång om det de tvingats genomlida. De behöver inte bära bördan av andras nyfikenhet.

Det verkliga problemet ligger inte i en enskild skola. Det ligger i systemets oförmåga att hindra förövare från att röra sig vidare. Det är där granskningens skärpa behövs. Det är där lagstiftare, myndigheter och politiker måste agera. Det är där kraften i journalistiken kan åstadkomma verklig förändring.

Därför säger vi: Granska systemet. Granska de vuxna. Granska makten. Men låt barnen vara ifred.

Granskningen den 15 oktober är stark och viktig i sig. Den behövs. Den kommer att göra skillnad. Men barnens trygghet måste väga tyngre än behovet av att nämna en skola.

Barnens bästa är inte en detalj i marginalen. Det är själva utgångspunkten. Låt oss hålla fast vid det självklara: barns trygghet väger alltid tyngst. De har redan offrats en gång. De får inte offras en gång till.