Greta Thunberg är återigen i massmedialt fokus. Journalister dras till henne som flugor runt en sockerbit. Alla verkar tycka att det är oerhört viktigt vad Greta tycker och tänker. Knepiga frågor undviks dock eftersom man anar att man inte kommer att få ett balanserat och sammanhängande svar från det tidigare klimatoraklet.

Greta Thunbergs mamma operasångerskan Malena Ernman, och hennes man skådespelaren Svante Thunberg har skrivit en bok. I Dagens Nyheter den 15 september 2018 tecknade Sverker Sörlin ett porträtt av familjen utifrån boken. Sverker Sörlin skrev då att ”familjen genom sin mångfaldiga kris formar ett spektrum av motrörelser: feminism, humanism, djurrätt, jämlikhet, mot psykisk ohälsa”.

Malena Ernman har ju gjort sig känd som en frispråkig – för att inte säga rabiat – flyktingmottagningsförespråkare, och är politiskt korrekt i varje tum. En aktivist som, framkommer det i boken, kämpar mot sina egna demoner. Ernman är, enligt artikeln, diagnostiserad med adhd och båda döttrarna har diagnoser som yttrar sig på olika sätt. Greta har Aspergers syndrom vilket Malena Ernman då sade att hon tror att hon själv också har.

Aspergers syndrom definieras som en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning och är en del av den bredare diagnosen autismspektrumtillstånd (AST). Personer med Aspergers syndrom har ofta speciella, begränsade intressen. Ofta lär sig barnet allt det kan om ett visst område där det finns faktakunskaper som går att lära sig utantill. Intresset för sammanhang eller närliggande kunskapsområden är lågt.

Sverker Sörlin försöker i sin artikel i Dagens Nyheter teckna en positiv bild av familjen: ”Familjens kris är i själva verket ett bevis på dess insiktsfullhet. Dess medlemmar, åtminstone de diagnostiserade kvinnliga, känner med sina sinnen och samveten hur världen genomfars av ondska och orättvisor och hur den globala uppvärmningen en dag ska dränka oss och koka oss alla”.

Den ”insikten” fick den då femtonåriga Greta att skolka från skolan, sätta sig utanför Riksdagshuset med en handskriven skylt som förkunnade att hon ”klimatstrejkade”. Mamma Malena förklarade i intervjuer att hon inget kunde göra, Greta kunde inte påverkas att återgå till skolan.

”Det stora jordskriet, som föräldrarna nu hör och måste instämma i, Malena med sina röstresurser, kampanjer och nätverkande. Barnen som aktivister i vardande”, skrev Sörlin respektfullt och filosofiskt.

Jag tycker bara att det är tragiskt.

Varför är det snarare regel än undantag att de som känner ett enormt och ohejdbart behov av att tala om för andra hur världen ska styras och fungera har växt upp i dysfunktionella familjer med alkoholproblem, psykiatriska diagnoser, religiösa vanföreställningar eller andra extremistiska defekter?

När människor förvandlas till aktivister och ska frälsa världen innebär det påfallande ofta att det i själva verket är sig själva de försöker frälsa. Genom att tvinga på omvärlden sin egen syn på verkligheten kan den egna psykiska hälsan på kort sikt förbättras, en rehabilitering via klander och höga ideal. Ett avståndstagande från den del av världen som inte förstår sitt eget bästa. Ett högre syfte, en mening med livet. Eller som Sverker Sörlin då skrev om Ernmans döttrar: ”De älskar sina diagnoser eftersom det bekräftar dem och ger dem en torva auktoritet att stå på. De avskyr medierna eftersom dessa inte vill erkänna världens ondska …”

En motsträvig, oförstående eller tvivlande omvärld innebär naturligtvis i det läget bara att kampen måste intensifieras, inte att man på något sätt skulle ha fel eller ha överdrivit effekterna av de företeelser man kämpar mot. Så föds en extremist. Alla andra har fel. Jag har rätt.

Är det verkligen de som mår sämst som ska peka ut vägen mot framtiden? Och vad säger det om medierna som kapitaliserar på Gretas psykiska ohälsa?

Per BM Landin

Pensionerad tillståndshandläggare och samhällsdebattör