Europas ledare har slösat bort tid på gröna idiotprojekt medan konkurrenskraften raserats. Nu får vi betala priset för svaghet, skriver Oskar Lindström om EU:s avtal med USA.
EU:s handelsavtal med USA: USA ökar sin tull på europeiska varor till 15% medan amerikanska varor och tjänster får fortsätta exporteras till EU till samma låga tull som förut, i genomsnitt ungefär 2,7%.
Som lök på laxen tvingades EU lova att köpa amerikansk energi och investera ännu mer än man redan gör i USA. Totalt 1 350 miljarder dollar över tre år. USA förbinder sig inte till några investeringar eller motköp alls.
Avtalet är alltså minst sagt ensidigt – EU är förloraren. Det har också mötts av en storm av kritik i Europa.
Frankrikes premiärminister har pratat om det som en ”mörk dag” för Europa och kallat avtalet för ”underkastelse.” Tyska industriförbundet menade att avtalet skulle få ”enorm negativ effekt” på tysk exportindustri.
Vår egen Ulf Kristersson har varit lite mera försiktig och pratat om ”både sött och salt” men erkänner att högre tullar ”i grund och botten är dåligt.”
Om ni undrar varför EU gått med på ett så uselt avtal så har jag svaret här: för att man har varit tvungen.
Medan kineserna kunde sätta hårt mot hårt mot Trump och strypa export av kritiska insatsvaror som amerikansk industri är beroende av så har EU inte haft något att sätta emot.
Hur kunde det bli så? Skulle inte EU göra oss starkare? Tyvärr inte.
Istället för att bygga ett starkt och konkurrenskraftigt Europa som kunde stå emot Trumps hot så har von der Leyen och Europas mittenpolitiker slösat bort tid och pengar på gröna idiotprojekt.
De har vägrat utveckla våra egna energiresurser och istället fokuserat på ständigt nya komplicerade regleringar som sakta men säkert strypt vårt näringsliv och vår konkurrenskraft.
På femton år har EUs ekonomi gått från att vara lika stor som USA:s till att vara en tredjedel mindre.
Även om detta till viss del kan förklaras med ändrade växelkurser så återspeglar det en sanning – medan EU har fokuserat på Taxonomin, GDPR och högre skatter på energi så har USA utvecklat AI.
När Trump började hota med 30% tullar så hade EU inget att sätta emot. Det är priset av svaghet.
Eftersom Trump är Trump är det inte osannolikt att han känner doften av denna svaghet och kommer att utnyttja den igen i någon ny ”deal”.
För de svenskar som tror att det ”bara handlar om tre år och sen är Trump borta” och att allt då kommer att återgå till det gamla vanliga så glömmer de att näste president kommer att heta JD Vance.
Inte en vän av Europa. Även om våra politiker nu pratar om att de behöver ”stärka Europas konkurrenskraft” så handlar det i princip alltid om att EU måste få mera skattepengar.
Skattepengar som deras byråkrater sen kan dela ut till de som fyllt i bidragsformulär på rätt sätt. Aldrig att man tänker att ”kanske vi borde sänka skatter och minska regelbördan för företag”.
För det är nämligen bästa sättet att möta USAs högre skatter på europeiska varor – för det är vad tullar är – att sänka skatten för våra företag här hemma i Europa.
Europas (och Sveriges) ledare gör gott i att ta till sig den antike grekiske historikern Thucydides kommentar om dåtiden internationella relationer:
”De starka tar vad de kan och de svaga får utstå vad de måste.”
