Den kritik som riktades mot Jan Guillous krönika (Aftonbladet 22/9) i tidningen Journalisten två dagar senare (24/9) är lätt att förstå. Jan Guillou var missnöjd över frågor från Aktuelltreportern till Vänsterpartiets partisekreterare om att antisemitism hade påvisats i dennes parti, och hävdade i sin kolumn att detta är det minst antisemitiska partiet i vårt land.

Att Aktuellts ansvarige utgivare, Michael Kurera, riktade stark kritik mot Aftonbladet för att tidningen släppt fram Jan Guillous osmakliga jämförelse mellan nyhetsprogrammets reporter och SS-ledaren Heinrich Himmler bör inte förvåna någon – naturligtvis med undantag av Guillou själv. Mycket riktigt skrattade han också gott, när Journalisten frågade ut honom i hans förlags monter på bokmässan i Göteborg.

Eftertanke, försiktighet, erkännanden av andra(s) åsikter – i synnerhet politiska – är inga ord som passar in i beskrivningen av denne person, med den självpåtagna glorian som ständigt kännetecken. Hans mångåriga produktion i nämnda kvällstidning består av kvantitet snarare än kvalitet, och det enda imponerande med hans krönikor är deras antal. I denna statistik torde han ha en ohotad förstaplats.

Men även om den aktuella texten är obehaglig och motbjudande så är anklagelsen mot en död författare – som Guillou gjorde för drygt ett år sedan men som gick de flesta förbi – allvarligare och självklart helt ovärdig en journalist. Det var i en stort uppslagen artikel i form av ett sommarsamtal i Dagens Nyheter den 7 juli i fjol som Guillou fick denna fråga: ”När har du blivit förbannad på en bok?” Svaret var detta:

”Då handlar det naturligtvis om böcker med en diametralt motsatt politisk uppfattning som exempelvis Per Ahlmarks formidabla citatförfalskningssamling ’Vänstern och tyranniet’” (Timbro 1994).

Per Ahlmark, alltså den tidigare ledaren för Folkpartiet, hade då varit död i fem år. Han hade i nämnda bok genom citat från Guillous artiklar och böcker påvisat hyllningar till den grymme diktatorn Saddam Hussein och Irak, blandat med entusiastiskt revolutionsengagemang för palestinska så kallade ”befrielserörelser” som önskar krossa Israel. Guillou svor med ord och handling dessa sin trohet, och definierade, som Ahlmark skriver, sionism som en rasistisk åskådning. I en artikel i Svenska Dagbladet beskrev Guillou sin heta dröm och förutsägelse: ”Jag är optimist, jag tror att Israel kommer att upphöra att existera före Armageddon.”

I Irak är diktatorn ”uppenbart populär” och där har folket ett ”allmänt och stort förtroende för ledarskapet,” påminner Ahlmark oss om Guillous beskrivning. I Iraks fängelser, påstod Jan Guillou, får man lära sig läsa och skriva, och där har cellerna luftkonditionering, radio och TV – bättre än förhållandena i Österåkers fängelse där författaren själv suttit. Detta är bara några exempel från Guillous skildring och hyllning till diktatorns regim. Jag har själv läst boken, och kan konstatera att Per Ahlmark har varit mycket omsorgsfull i dokumentationen och källhänvisningar.

Jan Guillou får naturligtvis hysa vilken politisk uppfattning han vill, glädjas åt sitt Leninpris, och ägna en del av sin artikel- och bokproduktion åt att hylla diktatorer. Men när han anklagar en död person för citatförfalskning – tillika en ”formidabel” sådan – följer ett absolut krav att exemplifiera förfalskningen, klart, tydligt, och utan undanglidande krumbukter. Annars skall han hålla tyst.

Alltså fram med bevisen för det sagda och återgivna i DN! Guillou har ju tidigare varit ordförande för Publicistklubben, som har att värna god och seriös journalistik

Bengt Olof Dike

Samhällsjournalist, tidigare politisk redaktör för Helsingborgs Dagblad och Norrköpings tidningar