Det fria kulturlivet går på knäna. Det räcker inte längre med ”den goda viljan” och goda intentioner, det behövs handling. Fina formuleringar och schyssta one-liners i all ära, men snack utan handling är fortfarande bara snack. Det är precis som med pengar – pengar är bara papper tills dess att vi använder dem. Kulturen behöver inga allmosor, kulturen är en investering i den framtid som våra barn ska leva i. Vilken framtid vill vi att de ska möta?

”Handla lokalt – eller dö!”. Detta skulle kunna vara skrämselpropaganda för att få oss att värna om vår närmiljö sett ur alla aspekter av livet; från självhushåll till kulturell mångfald och meningsfull tid. Alla vet att i svåra tider så är det kulturen som bär oss, det är den emotionella lägerelden vi samlas vid och smider planer. När vi gör oss beroende av fly-in, fly-out kompetens och import på alla områden i samhället, vad har vi i slutändan kvar i vår närmiljö? Vad händer då om kriget kommer?

”Local Hero”-initiativ lyfter den lokala handeln som viktig för både människor, hälsa och miljö, men även ur hållbarhetsaspekt. Vi vet alla att för att den lokala ICA-handlaren ska finnas kvar så behöver kunder handla lokalt. Precis samma villkor gäller för kulturen – om vi inte handlar lokalt så dör de lokala initiativen. Vi ser det hända överallt omkring oss, kulturens kämpar faller som dominobrickor. Detta gäller inte bara artister, utan alla konstnärliga funktioner i kulturens intrikata väv.

Den fria kulturutövaren är en viktig röst för att spegla samhället och för att lyfta även känsliga frågor på scenen. Vi ska vara rädda om vår fria röst, den är ännu en självklarhet hos oss i Sverige och den ytan är lika nödvändig som politiken.

Den nationella kulturpolitiken lämnar mycket att önska. Både institutioner och det fria kulturlivet lever med en svångrem som får fler och fler hål. Samverkan behövs mer än någonsin. TILLSAMMANS kan vi bygga attraktiva samhällen och bli medskapare till en boende- och livsmiljö som frigör den kreativa hjärnan i varje människa, däri ligger innovationen och ekvationen.

Det handlar inte alltid om att uppfinna hjulet på nytt, utan att få hjulen att börja snurra igen. Vi behöver bereda plats för varandra och hjälpa varandra över detta gupp i vägen, utan att knuffa varandra framför ättestupan. Det vinner ingen på.

Vi behöver lyfta kulturens egenvärde i samhällets infrastruktur. Vi behöver bli bättre på att lyfta goda exempel och goda initiativ. Vi behöver höja angelägenhetsgraden och sluta ta saker för givna. Vi behöver sluta titta i backspegeln och sluta droppa gamla meriter, ty det finns ingen väg tillbaka. Men det finns en framåt. Vägen heter samverkan – i både ord och handling och mod.

Ett företag som tagit aktion är exempelvis Snells Entreprenad, som startade Stiftelsen för framtida Tornedalen för att stötta kultur och idrott i sitt verksamhetsområde. Detta med motiveringen: ”Vill vi kunna locka den bästa mekanikern till oss, då behöver vi kunna erbjuda den bästa livsmiljön”.

I tider av nedmontering och en nationell kulturbudget som mest liknar ett skämt så behövs många fler initiativ liknande detta. Vi behöver hitta former för samverkan mellan det industriella och kulturella näringslivet för att kunna bibehålla ett diversifierat kulturutbud även i framtiden. Eller för att citera Margareta Jonsson (Polarbröd) som svar på varför de startade Stiftelsen Greta: ”Människan kan inte leva på bröd allena”.

Gott föder Gott - Det är sen gammalt!

Carina ”GlesbygdsDivan” Henriksson

Operasångerska, multikonstnär och kulturentreprenör. Nu aktuell med dokumentären Vildmarksdivan.