Det sägs ofta att den okontrollerade massinvandringen från Mellanöstern och Afrika har ”berikat” Sverige. Men hur, exakt? Utöver enstaka inslag i musik och mat, är det svårt att se vad som faktiskt har förbättrats. Att ens ställa frågan brukar dock räcka för att få halva sociala medier och hela Expo att koka. Det kanske till och med är straffbart att ens ställa frågan?

I praktiken ser vi att många invandrare i första hand står upp för sina ursprungsländer – de samma de uppges så hjärtskärande ha flytt ifrån. Deras lojalitet verkar ofta ligga hos hemlandets religion, kultur, värderingar, normer, politik och konflikter. Och plötsligt ska just Sverige ta ställning i dessa frågor. Jaha… Varför då?

Just nu är det mest uppmärksammade exemplet de aggressiva, ofta antisemitiska, pro-Palestina/Hamas-demonstrationerna.

Märkligt nog har dessa grupper vinden i ryggen – med stöd från både svenska medier och flera riksdagspartier. En salig blandning av islamister, socialister och kommunister samlas i sitt gemensamma hat mot Israel och judar. På gatorna syns RKU, Kommunistiska Partiet och även företrädare för V, MP och S.

Det tycks finnas en gemensam nämnare: en känsla av att vara kränkt av Sveriges statsskick, sekulära demokrati och rättsstat. Det resulterar i aggressioner, upplopp och i krav på särbehandling – ibland i direkt motsats till svenska värderingar. Vad är målet? Vänstern pratar öppet om ett ”systemskifte”, en ”demokratisk socialism”. Andra grupper vill kanske längre – mot ett samhälle präglat av religiösa lagar?

Hamas är ett exempel – propagandamaskinen är så effektiv att den kan direktsända en pogrom och ändå vinna sympatier från europeiska ledare. Goebbels hade varit grön av avund.

Samtidigt viker svenska politiker, myndigheter och media undan. Pro-Hamas-aktivister, salafister och bokstavstroende islamister flyttar hela tiden fram sina positioner. Diskrimineringsombudsmannens skuld till detta är av episka proportioner. Att ge lillfingret slutar som alltid med att hela handen tas. Så fungerar det – gång på gång.

Man kan hoppas att dessa rörelser är tillfälliga, likt fiskmåsar: De kommer, skränar, smutsar ner och flyger vidare. Men det ser inte ut så. Och varken Tidöregeringen, Polismyndigheten, Åklagarämbetet eller Sveriges domstolar visar prov på den moral och på det mod som skulle krävas för att sätta ner foten.

Det är också värt att fundera över varför majoriteten av muslimska flyktingar inte söker sig till andra muslimska länder – utan till sekulära, kristna och demokratiska västländer. Länder så långt från klanstrukturer och sharialagar som det går att komma. Slump? Knappast. Det finns skäl, mål och kanske också strategi.

När vita flyttar i större skala någonstans kallas det kolonisation. När andra grupper gör det, kallas det ”kulturell berikning”. Samtidigt förväntas västvärlden kollektivt be om ursäkt för historiska händelser, medan vissa grupper idag slipper ansvar för sina egna handlingar – på grund av ”socioekonomiska faktorer”.

”Stupid is knowing the truth, seeing the truth, but still believing the lies”.

Life goes on.

Lars Källholm