Debatt: Har Miljöpartiets klimatpolitik spelat ut sin roll?

Miljöpartiet bildades 1981. Då var försurning, miljögifter, kärnkraft och en begynnande diskussion om växthuseffekten centrala miljöfrågor. Mycket har hänt sedan dess. Frågan är om Miljöpartiets verklighetsbild har hängt med.

Partiet går till val 2026 på att Sverige åter ska ta en ledarroll i klimatpolitiken. Fossila alternativ ska göras dyrare och Sverige ska driva högre klimatambitioner både nationellt och internationellt. Men innan svenska hushåll, jordbrukare och företag åläggs ytterligare kostnader borde vi diskutera några fakta.

Naturvårdsverkets slutliga statistik visar att Sveriges territoriella utsläpp 2024 uppgick till 48,1 miljoner ton koldioxidekvivalenter. Samtidigt redovisades ett nettoupptag på drygt 54 miljoner ton inom markanvändning, förändrad markanvändning och skogsbruk.

Poster redovisas separat och kan inte utan vidare kvittas enligt klimatmålens regelverk. Men faktum kvarstår: det redovisade upptaget i svensk skog och mark var större än Sveriges territoriella utsläpp.

Varför diskuteras detta så sällan när ytterligare svenska uppoffringar krävs? Det finns dessutom klimatvetenskap som komplicerar den politiska berättelsen. Ett exempel är CO₂-fertiliseringseffekten. Koldioxid är råvara för fotosyntesen. Ökad CO₂-halt kan därför under rätt förhållanden öka fotosyntes och växtlighet. Satellitmätningar har under flera decennier visat en omfattande global förgröning, där ökad CO₂ har varit en viktig förklaring.

Det betyder inte att ökade CO₂-halter saknar klimatpåverkan. Men det visar att jordens biosfär inte är en passiv mottagare. Den reagerar. Samtidigt finns motsatta återkopplingar. Albedoeffekten innebär exempelvis att snö och is reflekterar mer solstrålning än mörkt hav och mörk mark. När snö och is minskar absorberas mer energi.

Men samtidigt vill ingen ta i det faktum att vi är påväg ut ur en istid. Klimatvetenskapen beskriver alltså ett komplicerat system med både förstärkande och dämpande återkopplingar.

Ändå tycks den politiska lösningen nästan alltid vara densamma: Sverige ska göra mer. Svenskarna ska ställa om snabbare. Fossila drivmedel ska bli dyrare. Mer offentliga pengar ska satsas på omställningen och Sverige ska dessutom bidra till klimatomställning internationellt.

Men Sverige är ett litet, glest befolkat land med stora avstånd. Dyrare diesel är inte bara ett högre pris på en skylt vid bensinstationen. Det är dyrare att köra traktorn, att transportera timmer, att köra lastbil, att producera svensk mat. Och i slutänden högre kostnader för svenska hushåll.

Miljöpartiet säger självt i sitt valmanifest att det fossila ska göras dyrare. Samtidigt vill partiet kompensera hushåll genom en ”grön återbäring”.

Det är en märklig cirkel. Först använder staten politiska styrmedel för att höja kostnaden. Därefter tar staten in pengarna. Sedan skapar staten ytterligare ett system för att lämna tillbaka delar av pengarna till dem som politiken gjort fattigare.

Någonstans måste frågan ställas: När har Sverige gjort tillräckligt?

Klimatpolitik måste precis som all annan politik kunna underställas en kostnads- och nyttoanalys. Hur mycket minskar de globala utsläppen? Vilken mätbar klimatnytta uppstår? Vad kostar varje ytterligare ton? Och hade samma pengar kunnat göra större klimatnytta någon annanstans?

Att Sverige ska ”gå före” är inget svar. Ett föregångsland måste föra en politik som andra länder faktiskt vill följa.

Om resultatet istället blir högre levnadskostnader, dyrare mat, sämre konkurrenskraft och större ekonomiska bördor för människor som råkar bo långt från en tunnelbanestation är risken uppenbar:

Vi räddar inte världen genom att göra Sverige fattigare.

Stefan Häggström, rektor