Alltsedan SD (Sverigedemokraterna) bildades 1988 och kom in i riksdagen 2010 har kritiken mot deras hjärtefråga invandringen varit massiv både från alla andra partier och framförallt konsekvent från media.

Den främsta orsaken till att SD gjorde ett något sämre EU-val i år än 2019 torde vara att en tydlig majoritet av riksdagens partier efter många år insett att SD:s politik i invandringsfrågan stått på god grund.

De senaste åren har ett flertal partier – i olika grad – medgett att ”Vi har varit naiva”. Förändringen i partiernas (påstådda) syn på invandringspolitiken gjorde att SD dels förlorade väljare och att många SD-väljare valde att inte rösta.

I samband med SD:s roll som stödparti efter valet 2022 har framför allt M, KD och delvis L tonat ner retoriken samtidigt om S, MP och C och media valt att fortsätta sin konsekventa smutskastning och kritik av SD.

S har efter att tidigare sett M som sin viktigaste motståndare numera utsett SD till sitt viktigaste hatobjekt. C har sedan många år valt att se motstånd mot SD som sin klart dominerande och viktigaste politiska valfråga. Den inställningen har knappast varit framgångsrik men skam den som ger sig.

Magdalena Andersson (S) kan numera inte säga en full mening utan att kritisera SD. Den agendan torde ej heller för S vara framgångsrik i längden då den tar tid och kraft från att framföra den egna politiken – i den mån det finns någon.

Som S-väljare av idag måste man dela partiets hat mot SD om man väljer att rösta på S eftersom mycket lite av Socialdemokraternas eventuella egen politik får plats i debatten. MP:s kritik mot SD gäller deras klimatpolitik och MP har ju inte värst mycket andra frågor på sin dagordning och för dem är alla andra politiska partier som inte delar deras klimatpolitik irrelevanta.

I MP:s värld är det bara MP som har rätt. Dock är MP mera restriktiva i sin kritik av den för MP icke tillräckligt långtgående klimatpolitiken från V, S och C av den enkla anledningen att MP siktar på att få plats i en eventuellt framtida röd-grön regering.

Samtidigt tycks V överlåta smutskastningen av SD och regeringspartierna till den övriga oppositionen och istället koncentrera sig på att föra fram sin egen politik – en agenda som i EU-valet uppenbarligen var framgångsrik.

S och C anför ofta SD:s politik som ett hot mot demokratin men egentligen är det snarast just S och C:s konsekventa hatretorik, allmän smutskastning, ordklyveri och ständiga tjat om extremhögerns frammarsch som i grunden är hotet mot demokratin.

Den svenska oppositionen – främst S, C och MP – och många av Europas partier måste lära sig att debattera och diskutera politik utifrån sina egna förslag istället för att använda hatretorik och smutskastning som politiska budskap. Detsamma gäller i högsta grad även för media som hittills gärna mest eldat på just smutskastning och hatretorik.

Att högern i senaste EU-valet utjämnat parti- och gruppfördelningen inom EU är knappast – som media och vänstern framställer det – en katastrof utan snarare en jämnare och mera rättvis fördelning av makt och åsikter. Medias konsekventa tjat om extremhögerns framgångar i valet torde uppvägas av extremvänsterns sedan länge accepterade närvaro i EU-parlamentet.

Bara det faktum att media och vänsterpolitiker klassar allt till höger om EPP-gruppen (bland andra M och KD) som högerextrema grupperingar (drygt 30 procent av EU:s alla mandat) visar på favorisering av vänstern och rädsla för högerpolitik – oavsett om den är extrem eller ej. Extremhögern är knappast ett större problem än extremvänstern.

Just avsaknaden av samtal är det verkliga hotet mot demokratin – något alla filosofer torde kunna skriva under på, men som politiker har så svårt att förstå. Åsiktsklyftor och oviljan att förstå eller ens diskutera förpestar och omöjliggör det politiska samtalet och det politiska samhällsklimatet i både Europa och USA.

Hat, avsiktliga misstolkningar, smutskastning och ovilja att på ett vuxet sätt debattera är idag de främsta politiska argumenten oavsett sida i politiken. Frågan som både politiker och media måste ställa sig är om det möjligtvis är just politiker och media som måste föregå med gott exempel i det politiska samtalet och därmed minska klyftorna i samhället och prioritera ett sunt debattklimat och samtal samt för att medborgarna ska inse att detsamma även gäller dem.

Leif Kullberg
Övernäs, Kolbäck