Debatt: Hur länge ska talmannen låta politiskt käbbel gå före ansvar?

Sverige behöver en regering, inte en ändlös process där partiledarna kan tacka nej och talmannen tar ytterligare tid på sig.

Vad håller talmannen på med?

Jag har länge haft förtroende för Andreas Norlén och uppskattat hans sätt att sköta sitt uppdrag. Men nu måste han bita ifrån. När regeringsbildningen förvandlas till ett utdraget politiskt spel måste någon sätta ned foten. Den någon är faktiskt talmannen.

Magdalena Andersson fick uppdraget att försöka bilda regering. Efter en tids sonderingar stod det klart att hon inte hade lyckats. Ändå fick hon ytterligare tid att försöka hitta en lösning. Till slut prövades hon i riksdagen och röstades ned.

Då borde processen gå vidare med tydlighet och tempo. I stället ser vi ännu en väntan, samtidigt som Ulf Kristersson redan har signalerat att han inte ser någon möjlighet att bilda en regering som kan få tillräckligt stöd.

Men vad är det egentligen som gäller? Ska regeringsbildningen fortsätta i oändlig tid medan partiledarna själva avgör om de vill delta? Ska den som inte tror sig kunna lyckas kunna avstå från att ens försöka, samtidigt som hela landet får vänta?

En sondering ska inte vara en frivillig bekvämlighetsövning. Den ska vara ett försök att lösa en politisk kris.

Talmannens uppgift är inte att skydda partiledarna från obekväma besked. Hans uppgift är att leda processen framåt och pröva vilka möjligheter som faktiskt finns att bilda regering.

Därför borde principen vara enkel: Ge varje relevant regeringsalternativ en tydlig och begränsad tidsfrist, exempelvis en vecka. Om försöket misslyckas går uppdraget vidare till nästa alternativ. Ingen ska kunna hålla processen som gisslan genom att tveka, vänta eller tacka nej utan att det får några konsekvenser för tempot.

Det är naturligtvis inte talmannens uppgift att tvinga fram en regering som saknar stöd i riksdagen. Men det är hans uppgift att se till att möjligheterna prövas ordentligt och att grundlagens process följs. Att låta någon försöka är inte samma sak som att garantera personen framgång.

Och om fyra statsministerförslag faller finns det en konstitutionell väg vidare: ett extra val ska hållas enligt regeringsformens regler.

Kanske är det just dit vi måste komma.

Ett nyval vore inte nödvändigtvis ett misslyckande. Det skulle kunna vara det tydligaste beskedet till de politiska partierna att de måste sluta uppföra sig som om regeringsmakten vore ett internt förhandlingsspel utan slutdatum.

Väljarna har röstat. De har rätt att förvänta sig att deras företrädare tar ansvar för resultatet. Det duger inte att skylla på motståndaren, skjuta problemen framför sig och hoppas att någon annan till slut löser situationen.

Jag har fortfarande stor respekt för Andreas Norlén som talman. Men respekt innebär inte att man ska vara tyst när processen går för långsamt. Tvärtom måste man kunna ställa krav även på den man haft förtroende för.

Sätt en tidsgräns. Pröva alternativen. Gå vidare när ett försök misslyckas.

Sverige behöver politiskt ledarskap, inte mer politiskt käbbel.

Och om partierna inte kan ta ansvar för att bilda en regering, då kanske väljarna måste få säga sitt igen.

Det är dags att sluta dra ut på processen. Sverige kan inte vänta hur länge som helst på att politikerna ska komma överens.

Lars Ört
Samhällsdebattör