Trots årtionden av dialog och diplomati fortsätter Irans regim att avrätta unga människor offentligt, medan omvärlden väljer tystnad framför ansvar – nu måste Sverige och världen fråga sig om ett människoliv verkligen väger lika tungt i Teheran som i Göteborg, skriver Amir Nakhaei.
Hur många fler människor ska hängas innan världen slutar tala om tålamod och börjar tala om ansvar?
Hur många fler unga liv ska släckas innan vi inser att den islamiska regimen inte svarar på diplomati med fred utan med ännu mer förtryck?
I åratal har världen talat om dialog, förhandlingar och avspänning. Samtidigt har det iranska folket betalat priset med sitt blod.
När omvärlden hoppas på lugn svarar regimen med massgripanden, dödsdomar och offentliga avrättningar. Människor hängs mitt på öppna torg. Barn ser galgar där de borde se lekplatser. De tvingas bevittna hur en annan människa tar sitt sista andetag på väg till skolan eller tillsammans med sina föräldrar.
Stanna upp en stund och tänk efter.
Vilket samhälle gör offentliga avrättningar till en del av barns vardag?
Det här handlar inte om höger eller vänster. Inte om öst eller väst. Det handlar om något mycket större.
Det handlar om människovärde.
En stat ska skydda sina medborgare – inte hänga dem inför publik. En regering ska ge unga människor en framtid inte lämna föräldrar med en grav att besöka.
Ändå fortsätter världen att tala om tålamod.
Ändå fortsätter förhandlingarna.
Samtidigt dras ännu en snara åt.
Som exiliranier har vi skrikit detta i åratal. Vi demonstrerar inte för att skapa konflikt. Vi demonstrerar därför att våra familjer, våra vänner och vårt folk inte längre kan göra det själva. När vi står på gatorna i Göteborg gör vi det för dem som har tystats – i Evin-fängelset, under tortyr eller i galgen.
Och jag vill ställa en fråga till Sverige.
Om detta hade hänt i Stockholm, Göteborg eller Malmö om unga människor hängdes offentligt och barn tvingades se det hade tystnaden varit densamma? Hade nyhetsrapporteringen sett likadan ut? Hade vi fortfarande talat om tålamod och dialog?
Mänskliga rättigheter får aldrig bero på vilket land offren kommer ifrån. Ett människoliv är lika mycket värt i Teheran som i Göteborg.
Historien kommer att döma den islamiska regimen för dess brott mot det iranska folket.
Men historien kommer också att fråga om resten av världen gjorde tillräckligt när människor hängdes inför allas ögon.
För frihet kan fängslas. Den kan fördröjas. Men den kan aldrig avrättas.
Amir Nakhaei
Debattör och exiliranier
