Debatt: Hushåll och företag är inte politikernas bankomat
Innan politiker kräver nya skatter borde de visa hur de sköter det vi redan har betalat för: våra bolag, fastigheter, mark och infrastruktur. Det är tillgångar som formar vår vardag, påverkar våra kostnader och avgör vad vi lämnar efter oss till nästa generation. Detta bör prioriteras av en ny regering, skriver Dag Detter, rådgivare inom offentlig tillgångsförvaltning och Daniel Källenfors (M), kommunstyrelsens ordförande Lidingö.
Valdebatten fastnade i samma gamla fråga: vem ska betala mer? Ska arbete beskattas mer eller mindre? Ska sparande, kapital, företag, banker eller bostäder beskattas hårdare? Ska vissa kommuner och regioner betala mer till andra?
Problemet är inte att politiker bryr sig om skatter. Problemet är att de börjar där, innan de har visat vad de gör med den offentliga förmögenhet som redan finns, den som vi har betalat för.
Men innan politiker börjar i våra plånböcker borde de svara på en enklare fråga: vilken avkastning och nytta ger allt som det offentliga redan äger?
Varje villaägare förstår skillnaden mellan lön och förmögenhet. Banken frågar inte bara vad du tjänar utan också vad huset är värt, hur stort lånet är och om du sköter underhållet. Varje företagare måste hålla ordning på både resultaträkning och balansräkning.
Varför ska staten, regionerna och kommunerna slippa undan samma självklara krav?
En del av det offentliga ägandet syns tydligt. Vattenfall syns på elräkningen. SJ syns när tågen inte går. Postnord syns när paketen dröjer. Svevia syns på vägarna. LKAB, Akademiska Hus, Swedavia och andra statliga bolag har namn, styrelser, årsredovisningar och utdelningar som går att följa.
Statens bolagsportfölj värderas till omkring 890 miljarder kronor. För verksamhetsåret 2025 delade de statliga bolagen ut nästan 24 miljarder kronor till staten. Det är pengar som syns. Men det är inte där den stora blinda fläcken finns.
Bara i Stockholms kommun har det offentligt ägda fastighetsbeståndet uppskattats till cirka 900 miljarder kronor inklusive outnyttjad potential. Det är ungefär lika mycket som hela statens bolagsportfölj. Ändå syns bara omkring en tredjedel av värdet i bokföringen. Och då talar vi om en enda kommun – inte hela Sverige.
Börsens fastighetsbolag nagelfars för varje miljard i värde, skuld och utdelning. Samtidigt sitter den offentliga sektorn på en fastighetsportfölj som kan vara flera gånger större än alla noterade fastighetsbolag tillsammans – utan att skattebetalarna får veta vad den är värd, vad den ger eller hur väl den sköts och utnyttjas.
Det betyder inte att alla offentliga tillgångar ska ge utdelning som ett bolag. Men de ska bokföras, värderas och skötas professionellt för bästa möjliga användning och avkastning.
Det offentliga är Sveriges största fastighetsägare, och dess fastighetsportfölj påverkar en stor del av vår ekonomi. Värdering är inte bokföring för bokföringens skull. Den styr hyran.
Om en skola, vårdcentral, myndighet eller kulturinstitution sitter i en offentlig fastighet som bokförs för lågt och därför belastas med för låg hyra, ser verksamheten billigare ut än den är. Då går det inte att jämföra offentlig och privat drift på lika villkor. Stöd till offentlig verksamhet ska synas som stöd – inte döljas i väggarna.
Samma sak gäller när det offentliga hyr ut till privata företag. Om kommunen, regionen eller staten inte räknar med rätt värde och kapitalkostnad kan de ta ut hyror som privata fastighetsägare inte kan matcha. Då snedvrids konkurrensen även på fastighetsmarknaden. Fel värde ger fel hyra. Fel hyra ger fel beslut och fel användning av värdefulla tillgångar.
Det som inte värderas underhålls sämre. Det försäkras sämre. Det används sämre. Det kan säljas för billigt till privata aktörer som förstår värdet bättre än kommunen själv. Skattebetalarna får en engångsintäkt. Någon annan får värdestegringen.
Samma mönster finns i förfallet. När byggnader och anläggningar behandlas som nästan värdelösa blir underhåll en kostnad som kan skjutas upp. Sedan står vi där med museer som inte har råd med sina lokaler, en opera som måste stängas, vattenledningar som läcker, elnät som inte räcker och tåg som inte går. Det är inte sparsamhet utan slarv med våra tillgångar.
Det märkliga är att även många som säger sig försvara skattebetalarna fastnar i samma snäva perspektiv. De räknar skatter, bidrag och slöseri i årets budget men missar de tillgångar vi redan betalat för. En villaägare eller företagare skulle aldrig sköta sin ekonomi så.
Den som talar om skattebetalarnas pengar men inte om skattebetalarnas tillgångar gör bara halva jobbet. Hushåll och företag kan inte vara den offentliga sektorns enda intäktssida. Våra gemensamma tillgångar måste också göra sitt jobb.
Därför måste staten, regionerna och kommunerna öppet redovisa vad de äger, vad det är värt, vilken nytta och avkastning det ger och hur det används. Först då kan politiker med trovärdighet be hushåll och företag om mer pengar.
