Sadaf Ahmadi, en iransk konstnär, använder sitt konstverk ”Concrete” för att uppmärksamma den orättvisa behandlingen av kvinnor i Iran. Hennes utställning visar tio beslöjade huvuden upphängda i rep, som symboliserar liv som blivit dolda och tystade av förtryckande regimer. Samtidigt som ”Concrete” kastar ljus över de utmaningar som kvinnor står inför i Iran speglar Ahmadis kamp för att visa sin konst i Sverige hennes erfarenheter av censur. Utställningen på Borås Kulturhus flyttades till en källare på grund av säkerhetsproblem och potentiella associationer till kontroversiella religiösa handlingar.

Å andra sidan berättar Luke Perrys ”Strength of the Hijab” en annan historia. Denna skulptur har satts upp i Storbritannien specifikt i ett område med en övervägande muslimsk befolkning. Perrys idé bakom konsten är att uppmärksamma en grupp människor som inte ofta blir erkända i offentlig konst: kvinnor som bär hijab, som en viktig del av sin identitet

Inskriptionen på undersidan av skulpturen lyder: ”det är en kvinnas rätt att bli älskad och respekterad vad hon än väljer att bära” – men jag undrar om han hade tänkt på vad som händer med kvinnor om de vågar ta av sig huvudduken?

Det är ingen överraskning att Perry valde ett område med en stor muslimsk befolkning för att placera skulpturen, okunnigt tänkt att alla muslimska kvinnor bär hijab – vilket ytterligare kan sätta press på muslimska kvinnor att anpassa sig till religiös ortodoxi. Medan Perrys avsikter kan bottna i inklusivitet, riskerar firandet av hijaben oavsiktligt att vidmakthålla en symbol som har använts som ett verktyg för kontroll och förtryck.

Strax före detta tillkännagivande sörjde världen den första årsdagen av Mahsa Aminis tragiska död. Vid bara 22 år blev hon ett offer för Irans moralpolis för påstådd olämplig användning av hijab, vilket lyfter fram konsekvenserna för kvinnor som motsätter sig religiösa regeringar.

De mest underrepresenterade rösterna tillhör kvinnorna, både muslimska och icke-muslimska, som trotsar islamistiska styren och vägrar att vika sig när de utsätts för globala trakasserier, hot, fängelse, tortyr, våldtäkt och till och med mord för deras mod.

Hijaben, ett obligatoriskt huvudskydd för muslimska kvinnor, betyder olika saker för olika människor. För vissa kvinnor är att bära det ett bemyndigande val, en manifestation av deras tro och identitet. Men andra ser det som en symbol för förtryck, som representerar deras begränsade handlingskraft och brist på autonomi. Även när kvinnor väljer att bära hijab, är det avgörande att inse att detta val ofta görs inom en samhällelig ram som kan leda till fruktansvärda konsekvenser. Tron på att hamna i helvetet eller att bli utfryst av sin familj kan spela stor roll.

Medan vissa ser hijaben som ett uttryck för tro, kultur eller politiskt oliktänkande, ser andra det som ett medel för kvinnofientlighet och kontroll. På senare tid har vi observerat en ökning av protester och motstånd mot obligatoriska hijabregler i länder som Iran eller Afghanistan där figurer som Mahsa Amini har blivit symboler för uppror. Om någon kvinna skräms eller tvingas att bära hijab, kan det inte ses som en representation av egenmakt eller ett val. Istället symboliserar det en kultur som upprätthåller ojämlikheten mellan könen och inskränker den personliga autonomin.

I slutändan är frågan om vi ska fira hijaben och dess symbolik i konst och samhälle inte lätt. Sadaf Ahmadis ”Concrete” och Luke Perry’s ”Strength of the Hijab” påminner oss om att det är en komplex fråga utan några enkla svar.

–––

Zara Kay är en kvinnorättsaktivist och ex-muslim från Tanzania som bor i Stockholm. Zara grundade Faithless Hijabi - en organisation som stöttar ex-muslimer globalt men primärt i Mellanöstern. Hennes arbete är inriktat på att främja rättigheter för kvinnor och personer som lämnat sin tro, samt att förespråka sekularism.