Debatt: I Iran står hedern över människan

En far som dödar sitt barn kan inte dömas till vedergällningsstraff i Iran. Det är ingen slump utan ett normsystem som gjorts till lag, skriver Karl Mattias Bergsten.
Dödsfallet med Sogand Sayadi i Iran har återigen ställt en gammal men fortfarande obesvarad fråga på sin spets: varför blir familjen och skolan, som borde vara ett barns främsta skyddsnät, ibland de farligaste platserna för barnet? Fallet är ännu inte fullt utrett, men redan nu blottlägger det en obekväm verklighet: det rättsliga, kulturella och ideologiska system som råder i Iran har visat sig oförmöget att skydda kvinnor och barn från våld.
Iran har sett detta tidigare. Namn som Romina Ashrafi, Mona Heidari, Fatemeh Barahi och Alireza Fazeli Monfared har etsat sig fast i det kollektiva minnet. Offren är olika, men logiken bakom tragedierna är densamma. Våldet motiveras gång på gång med hänvisning till heder, familjens anseende, moral eller tradition. När uppmärksamheten försvinner består problemen. Om uppgifterna om Sogands sista dagar stämmer måste vi fråga oss varför hennes varningar inte hördes och varför skyddsmekanismerna ännu en gång svek.
Problemet är dock större än enskilda gärningsmän. Efter varje tragedi söker man en skyldig individ. Men en jurists uppgift är att granska strukturerna. Den avgörande frågan är inte vem som utövade våldet utan vilket system av normer och lagar som gör sådant våld möjligt och återkommande.
Försvarare av den islamiska republiken beskriver ofta hedersrelaterat våld som ett resultat av kultur eller lokala traditioner. Dessa faktorer spelar utan tvekan en roll. Men traditioner får verklig makt först när de stöds av lagstiftning, religion och politiska institutioner.
Ur ett juridiskt perspektiv ligger problemet inte bara i hur lagen tillämpas utan i lagens själva konstruktion. Enligt artikel 301 i Irans islamiska strafflag kan en far inte dömas till qisas, vedergällningsstraff, för mord på sitt eget barn. Regeln bygger på den klassiska islamiska rättsregeln la yuqtalu al-walid bi waladihi, vilket betyder: ”En far avrättas inte för att ha dödat sitt eget barn.”
Det är samtidigt viktigt att konstatera att Koranen inte uttryckligen säger att barn är sin fars egendom. Problemet ligger dock inte enbart i korantexten. Det iranska rättssystemet bygger även på hadither och århundraden av rättslig tradition. En ofta citerad hadith är Anta wa maluka li-abik – ”du och din egendom tillhör din far”. Många lärda har försökt begränsa dess innebörd till ekonomiska skyldigheter gentemot föräldrarna. Men tillsammans med andra rättsregler har den bidragit till att befästa en särskild rättslig ställning för fadern. Resultatet är ett system där barns rättsliga ställning inte fullt ut motsvarar moderna principer om individuell autonomi, jämlikhet inför lagen och mänskliga rättigheter.
När man talar om faderns särställning handlar det därför inte om en tillfällig politisk avvikelse. Det handlar om ett sammanhängande normsystem som under århundraden omvandlats till juridiska regler och därefter införlivats i modern lagstiftning.
Ur ett historiskt perspektiv är hedersnormer inte unika för Iran. Liknande idéer har funnits i många religiösa och patriarkala samhällen. Skillnaden är att moderna sekulära rättsstater successivt begränsade patriarkens makt och ersatte den med individuella fri- och rättigheter. Den islamiska republiken valde i stället att återinföra betydande delar av traditionell religiös rätt i ett modernt statssystem.
Om uppgifterna om Sogand Sayadi stämmer blev hon därför inte bara offer för en enskild person. Hon blev offer för ett nätverk av lagar, normer och idéer som fortfarande begränsar barns och kvinnors frihet.
Problemet handlar därför inte enbart om Iran. Det handlar om konflikten mellan två världsbilder: å ena sidan den moderna rättsstatens principer om individuell frihet, jämlikhet inför lagen och universella mänskliga rättigheter, och å andra sidan system som hämtar sin legitimitet från religiösa dogmer och hierarkiska föreställningar om familj, kön och auktoritet.
I går var det Romina. I dag är det Sogand. I morgon kan det vara någon annan.
Frågan är därför inte vem nästa offer blir. Frågan är om världssamfundet är berett att försvara de värden som sekularismen, den moderna rättsstaten och de universella mänskliga rättigheterna bygger på. Så länge barns, kvinnors och individers frihet underordnas religiösa dogmer, kollektiva hedersbegrepp eller patriarkala maktstrukturer kommer nya offer att skapas, oavsett land, religion eller kultur.