”Sanningen om lögnen är att den behövs ibland”. Det är rubriken på Torbjörn Elenskys recension (SvD 13 april) av Anders Törnvalls bok Sanningen om lögnen (Carlsson 2026).

Kanske så, särskilt för den som inte har sanning att komma med. Som vänstern. Då menar jag inte Vänsterpartiet utan vänstern i stort, utan även Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Centerpartiet (som försöker framstå som något annat). Samhörigheten är stor, inga avgörande skillnader i sak. Alla präglade av samma känslostyrda DNA, den att tänka med hjärtat före hjärnan.

En genetisk defekt manifesterad i tre primära syndrom; 1) tjatet om orättvisor, 2) förklaringar passande förutbestämda svar, och 3) känslokylan inför utfallen av den egna politiken.

Valet närmar sig. Valet mellan höger eller vänster, mellan sanning och lögn. Svårt att veta om den som ljuger gör det avsiktligt, men osanna slutsatser från okunnighet är också lögn. Vänstern har presenterat sin valbudskapsbukett. Högst upp: Rättvisa.

Socialismens syn på rättvisa grundas i jämförelser, relativism. Att någon har mer av något, till exempel pengar, än någon annan är orättvist, något som måste rättas till. Enklast då att, som Robin Hood, bara ta pengarna, kallat beskattning. Riktigt hög för de som har mycket alldeles oavsett var pengarna kommer ifrån, arbete, företagande eller sparande.

Vi betalar alla skatt till den av oss på staten ålagda uppgiften att ordna våra gemensamma behov; vård, skola, omsorg med mera. Vi talar gärna om human människosyn, den där vi värderas och behandlas utifrån den vi är, inte efter var vi står på samhällsstegen. Ändå agerar vänstern som det senare, trots att med skatt i procent så betalar den som tjänar mycket också mer utan att för den sakens skull tära mer.

Vänsterns siktar gärna in sig på företagare, sällan på de som sparkar boll eller lirar kultur. Varför kan de inte bara erkänna?! Erkänna sin aversion mot alla som har, som vill, som kan, och som har privata ambitioner.

För klimatförändringarna finns inga bevis. Däremot många för att ingenting på klotet någonsin varit lika eller att allt framöver ska vara lika. Varför kan vänstern inte bara erkänna? Erkänna motståndet mot kapital, industri och marknadskrafter.

”Vi behöver generösare humanare migration” (V). (S) uttrycker det mer subtilt, ”människor på flykt skall ha rätt till asyl”. Vi kan orda hur mycket som helst i ämnet och dess konsekvenser – kriminalitet, utanförskap, tillväxtbroms, arbetslöshet, kapitalförstöring, hotfull religion – det är uttjatat, vi kommer inte längre. Vi är åtta miljarder på klotet, inte roligt överallt men det kan inte lösas med att alla bjuds till Sverige, särskilt inte våra fiender.

Varför kan vänstern inte bara erkänna? Erkänna att Noahs Ark-politiken egentligen handlar om dem själva, om självbild, eftermälen och en godhetsgloria på skallen. Varför inte, efter decenniers utveckling åt fel håll, med allt det vi nu vet, bara ställa frågan, generösare humanare migration … är det vad Sverige behöver!?

Vänsterns opinionsövertag är, givet läget, häpnadsväckande. Det vittnar om omfattande kunskapsluckor i historia såväl hos allmänheten som i politiken. Kunskap om vänsterpolitikens, kommunism och socialism, förlamande effekt på entreprenörskap, tillväxt och nödvändiga ökande skatteintäkter för mer välfärd till alla. Kunskap om det enda system, marknadsekonomi, som leder framåt.

Det är ingen hejd på vänsterns glittriga trollerier, lite som hos Joe Labero, det du ser och hör är en sak, det du får är något annat. Magdalena Andersson ”tycker de rika skall bidra mer”. Som att sno säden av den bonde som lyckades bäst med skörden.

I tillägg till miljardärskatt lanseras nu polisliknade matpriskommission. Vänstern vill att skolans krav styrs av de som kan minst, på arbetsmarknaden accepteras kvotering, minoritetspolitiken ligger dem varmt om hjärtat, partierna dryper av olydnadsaktivister. En röst på ”de fyra” är en röst på utförsbacke. De kan inte bilda regering utan varandra.

Så, du svenske väljare som värnar trygghet, frihet, arbete och tillväxt, när du står där inför valurnan, minns att Tidö-regeringen inte vänt utvecklingen, de har, på mindre än fyra år, bromsat den.

Jag reser min röda triangel, jag sänder mitt ljudliga SOS… Save Our Sweden! Låt Tidö-regeringen fortsätta reparationsarbetet.

Björn Schaerström

Civilekonom och debattör