Det finns en tydlig trend i de nordiska ländernas demografi – de infödda befolkningarna minskar i förhållande till invandrarna. (Sverige, Norge, Finland, Danmark, Tabell EB4). Idag består Finland till 90 procent av personer med finskt ursprung, medan Sverige till 73 procent består av folk med svenskt ursprung. Norge och Danmark befinner sig därimellan. Andelen minskar kraftigt i alla länder, och de infödda kommer att bli minoriteter under detta århundrade om trenden fortsätter. Detta bekräftas även av andra demografiska beräkningar.

Förändringen gäller även religion. Om den nuvarande invandringen fortsätter kommer det att finnas lika många muslimer som infödda finländare i Finland år 2110. Motsvarande år för Sverige är 2120, Norge 2140 och Danmark i början av 2200-talet.

De nordiska staterna har begått ett ödesdigert misstag genom att tillåta invandring av flyktingar och andra immigranter. De nordiska länderna har rätt att korrigera sitt misstag. Detta innebär med nödvändighet att ett betydande antal invandrare och deras ättlingar återvänder till sina hemländer. Eftersom de nordiska länderna är ansvariga för detta misstag, är de ansvariga för att ge ett betydande ekonomiskt stöd till de personer med utländsk bakgrund som återvänder till ursprungsländerna.

När vi tänker demografiskt på hur vi kan förhindra de nordiska samhällenas tillbakagång har vi utgått från två premisser då vi funderat på vilka åtgärder som behövs:

1. Den muslimska befolkningsökningen måste stoppas eftersom islam och den västerländska civilisationen är i grunden oförenliga och konkurrerande kulturer. Det är inte acceptabelt att islam vinner i de nordiska länderna på grund av invandring och hög fertilitet, som i modern tid har inträffat i Libanon.

2. Ökningen av befolkningen med utomeuropeiskt ursprung måste hejdas, eftersom det finns betydande skillnader mellan europeiska och utomeuropeiska befolkningar i allmänhet.

Om vi utgår från dessa två förutsättningar får vi följande nödvändiga invandringspolitik. De åtgärder som krävs saknar motstycke, men det gör också den demografiska utvecklingen som har påbörjats, vilket ovanstående diagram illustrerar.

1. De nordiska länderna måste säga upp de internationella flyktingkonventionerna. Flyktingkonventionerna bygger på FN:s flyktingkonvention från 1951, då flyktinginvandringen hade en helt annan karaktär än den nuvarande invandringen. I en 30-sidig promemoria från Australiens parlament (2000) behandlas problem med 1951 års flyktingkonvention. I promemorian nämns att en fördragsslutande stat kan säga upp konventionen med ett års uppsägningstid enligt artikel 44.2.

Därför är det första steget för de nordiska länderna att stoppa den katastrofala demografiska utvecklingen att dra sig ur FN:s flyktingkonvention från 1951. De nordiska länderna är nu också bundna av EU:s invandringsregler. Därför måste EU ändra sina regler och låta medlemsländerna fritt besluta om sin invandringspolitik. De nordiska länderna kan också begära en undantagsbestämmelse (opt-out) från EU:s invandringsregler, vilket Nederländerna nyligen har gjort.

2. Stoppa importen av makar och andra familjemedlemmar till muslimer och icke-västerlänningar. Utträdet ur FN:s flyktingkonvention från 1951 räcker inte för att stoppa den demografiska utvecklingen eftersom personer med utländskt ursprung ofta söker efter makar utomlands.

Eftersom Finland registrerar medborgarnas modersmål har man kunnat uppskatta att 50 procent av de muslimer som bor i Finland skaffar sig en utländsk muslimsk make/maka. För icke-muslimer är andelen importerade makar 28 procent. Situationen är likartad i Sverige.

Av demografiska skäl måste import av makar förbjudas för muslimer och icke-västerlänningar. Dessa familjebildningar måste ske utomlands, i ett land där makarna vanligtvis har närmare kulturella band. Undantag kan göras i särskilda fall.

3. Ett allmänt stopp för muslimsk invandring. De två ovanstående åtgärderna kommer att minska den muslimska invandringen avsevärt. Dessutom måste ett förbud införas mot all ytterligare muslimsk invandring. Undantag skulle vara till exempel diplomater och experter som arbetar under en begränsad tid utan att bli medborgare.

4. Återvändande av muslimer. Att stoppa ytterligare muslimsk invandring är inte tillräckligt eftersom fertiliteten hos muslimer som bor i de nordiska länderna är hög. Turkiets president Erdoğan har uppmanat europeiska muslimska kvinnor att skaffa fem barn för att skapa ett ”nytt Europa”. Om muslimerna blir kvar i de nordiska länderna kommer muslimska imamer att rikta liknande uppmaningar till sina trosfränder.

Låt det råda fredlig samexistens mellan västvärlden och de muslimska länderna, inklusive fredlig konkurrens, precis som det tidigare rådde mellan kommunistiska och demokratiska länder.

5. Återvändande av flyktingar. Begreppet flykting innebär att personen återvänder till sitt ursprungsland när det är möjligt. Men i de flesta fall har flyktingar i de nordiska välfärdsstaterna stannat kvar eftersom de funnit det fördelaktigt.

Därför är det nödvändigt att se över situationen för alla flyktingar och deras ättlingar, även om flyktingen har fått medborgarskap. Om det är möjligt att återvända måste det ske − med betydande ekonomiskt stöd. Undantag kan göras i särskilda fall.

De ovan föreslagna åtgärderna känns hårda för dem som måste lämna de nordiska välfärdsländerna − även om de får god ekonomisk kompensation. Men vi måste sätta in denna fråga i ett historiskt perspektiv.

Kyösti Tarvainen

Docent emeritus i systemanalys, Aalto-universitetet