Samhällskontraktet är hotat. Du betalar skatt för trygghet, vård, skola, omsorg och infrastruktur. Men år efter år försvinner 300 miljarder kronor till invandringens kostnader genom transfereringar. Den summan som dränerar samhällskroppen och resultatet ser vi i vårdköer, eftersatta järnvägar och en rättsstat på knä. Det är konsekvensen av en politik där invandringen inte är en tillfällig assimilationsfråga, utan en permanent budgetpost.

Den som tror att dessa pengar går till att få människor i arbete tar fel. I verkligheten fastnar många invandrare i AMS-sysselsättningssnurror: socialbidrag, instegsjobb, arbetslöshetsersättning och tillbaka till bidrag, och så vidare. Detta kan pågå ända fram till pensionen. Assimilationen uteblir. Svenska språket och samhällsnormerna lärs inte. I stället belönar systemet passivitet. Motprestationen är att rösta vänster vart fjärde år med fördelen av fortsatt försörjning utan krav på anpassning. Det är främst en socialdemokratisk väljarkår som hålls vid liv av transfereringar.

Varifrån tas då dessa 300 miljarder? Från andra delar av samhällskontraktet. En uppskattning visar att cirka 70 miljarder kronor tas från rättsstaten, 45 miljarder från infrastrukturen, 50 miljarder från utbildning, forskning och VA-system och hela 135 miljarder från sjukvården och de två omsorgerna för äldre och barn.

Samtidigt växer behoven. Vi är inte längre 8,6 miljoner svenskar, som 1990, utan sannolikt cirka 12 miljoner personer i landet (inräknat de som uppehåller sig illegalt, kalkyl finns) som alla efterfrågar offentliga tjänster. Ökningen är en osannolikt stor invandring på cirka 4 miljoner, både legal och illegal.

Ändå låtsas politiker och medier som om detta inte är kärnfrågan. I Sveriges Radio och SVT får vi höra att Trafikverket behöver mer pengar för järnvägarna, och att regeringen satsar för lite. Men ingen ställer frågan varför underhållet varit eftersatt i tre decennier. Ingen säger öppet att pengarna har gått till invandringens kostnader. I stället erbjuds symbolpolitik. Vi får en ”Svensk Kulturkanon” som gardiner i det politiska fönstret för att dölja verkligheten. Men gardiner reparerar inga järnvägar.

Samtidigt sker en befolkningsförändring som ytterligare pressar systemet. Den svenska urbefolkningen minskar då svenska kvinnor föder färre än 1,5 barn per kvinna, långt under det nödvändiga 2,1 för oförändrad befolkning. Invandrargrupper har en högre nativitet. Den offentliga sektorn pressas ytterligare när fler människor, utan motsvarande bidrag till skattebasen, försörjs.

Trots dessa fakta väljer Socialdemokraterna och deras allierade att fortsätta blunda. De har i decennier fört en politik där invandringen finansieras genom att urholka samhällskontraktet och samtidigt behållit invandrare i bidragsberoende som en lojal väljarkår.

Hur länge ska svenska folket acceptera ett samhällskontrakt som bryts ned bit för bit? Hur länge ska vi låta 300 miljarder årligen gå till ett system som inte fungerar?

Har du rösträtt i valet i 2026? När du köper en bil av en bilskojare, går du tillbaka till samma bilskojare igen? Går du då tillbaka 2026 till samma partier som svikit samhällskontraktet? Eller kommer du välja på samma sätt som när du köper bil: den bil som du anser är bäst för hushållet. Kan det finnas ett uppstickarparti på Sverige i valsamverkans vallokal på nätet som passar dig bättre? Kolla: https://www.valsamverkan.se/.

Hans Jensevik är nationalekonom och ledare för partiet Sverige i valsamverkan.
Nås på info@valsamverkan.se