Det sägs ofta att invandring är en vinst för samhället – en långsiktig investering som kan balansera en åldrande befolkning, rädda välfärden och fylla kompetensbristens tomrum. Dessa påståenden upprepas i rapport efter rapport, och ibland låter de som ett slags ekonomisk trosbekännelse: ”Om vi bara räknar på rätt sätt, så går det ihop.”

Men frågan är: vad räknas – och vad räknas bort? I Joakim Ruists ESO-rapport redovisas en måttlig, långsiktig kostnad för flyktinginvandring. Tony Johansson, i sin rapport för Katalys, vill istället tala om vinsten: att invandrare föryngrar befolkningen och kan säkra framtidens pensioner.

Men mitt i denna ekonomiska bokföring förlorar vi något väsentligt: den verklighet människor lever i – varje dag.

För vad är kostnaden för ett samhälle där sprängningar och skjutningar blir vardag? Vad är värdet av ett samhälle där trygghet måste köpas med hemlarm, där föräldrar oroar sig för om deras döttrar ska utsättas för hedersvåld eller förnedringsrån? Vad händer med ett land där invandringens effekter reduceras till Excel-rutor och utjämnade stapeldiagram, men där de mest smärtsamma frågorna aldrig får ställas – utan att man stämplas?

Den svenska modellen har inte bara varit ekonomisk. Den har varit etisk, kulturell och civilisatorisk. Den har byggt på idéer om jämlikhet mellan könen, respekt för individens frihet, ett samhällskontrakt som bygger på tillit. Dessa värden har inte uppstått spontant – de har formats under sekler av kamp, upplysning, reformer och strid mot auktoritära ideal.

När vi idag tar emot människor från kulturer där dessa värden inte är rådande – ibland tvärtom – och gör det i mycket stor omfattning, förändras samhället. Det sker långsamt, ofta omärkligt, men det sker. Skolor förändras. Normer flyttas. Självcensuren växer. Och våldet får nya former – mer brutalt, mer hänsynslöst, mer meningslöst.

Detta är inte siffror. Det är värderingar i upplösningstillstånd.

Vi har alltså två sätt att resonera: det ena väger skatter, transfereringar och BNP-påverkan. Det andra ser på samhällets själ – på trygghet, normer, kultur, tillit och framtidstro. Det första är mätbart men ofullständigt. Det andra är svårt att mäta, men avgörande.

Och det är här debatten brister. Den som ifrågasätter dagens migrationssystem betraktas ofta som alarmist eller främlingsfientlig. Men kanske är det precis tvärtom: kanske är det just de som vågar ifrågasätta som försvarar något större – ett samhällsideal som annars håller på att gå förlorat.

Det väcker också frågor att Socialdemokraterna och Vänsterpartiet, samtidigt som de erkänner problem med integration och kriminalitet, fortsätter argumentera för ökad invandring. Är det möjligt att befolkningsförändringar också handlar om politisk strategi? I USA har Demokraterna kritiserats för att passivt möjliggöra en stor illegal invandring, vilket påverkar demografin i avgörande delstater – något som kan avgöra maktfördelningen i framtida val.

Liknande tendenser finns även i Sverige. Invandrargrupper röstar i stor utsträckning på vänsterpartier. Att då förespråka en fortsatt hög invandring utan att hantera konsekvenserna kan uppfattas mindre som altruism – och mer som ett försök att säkra framtida väljarbaser.

När vår egen statsminister säger att han inte har kontroll över våldet i landet – då har vi nått en punkt där samhällets grundfundament skakar. Det är inte längre en fråga om kostnad eller vinst. Det är en fråga om civilisation eller upplösning.

Att bygga ett land är inte bara att få ihop siffrorna i en budget. Det är att forma ett hem där människor kan leva i trygghet, frihet och värdighet. Sverige behöver en invandringspolitik som inte främst är ekonomiskt hållbar – utan framförallt kulturellt, socialt och moraliskt hållbar – med värderingar som harmonierar med det samhälle vi har byggt under århundraden.

Och vi behöver våga ställa den fråga som alltför länge har tystats: Vill vi ha den samhällsutveckling vi ser – och om inte: hur vänder vi den?

Paul Holmgren, samhällsdebattör