Frågan om invandring är fortfarande viktig och avgörande för Sveriges framtid. Därför är det viktigt att den aktualiseras inför valet, skriver Leif Kullberg.
Invandringsfrågan lär tyvärr inte komma högt på listan inför nästa val trots att frågan är mer aktuell än någonsin.
Idag påstår sig fem av riksdagens åtta partier i olika hög grad vara positiva till en mera strikt invandringspolitik. Endast V, MP och C står för en mer omfattande invandring.
Men som vanligt när det gäller politiker så vaknar man decennier för sent, speciellt eftersom frågan sedan 1990 drivits av Sveriges mest hatade parti – Sverigedemokraterna. Länge fick man uppfattningen att övriga partier på rent pin kiv inte ville kritisera invandringsvolymerna bara för att det var SD:s politik.
När man nu lyssnar på partiernas program för att få ordning på bristande integration, segregation och därmed överrepresentation i kriminalitet slås man av att alla partier utom SD upprepar samma flata förslag om bättre utbildning i svenska språket och krav på egen försörjning. Socialdemokraterna vill till och med tvångsblanda in etniska svenskar i utanförskapsområden och icke-integrerade invandrare
i typiskt ”svenska” bostadsområden.
Tidöpartierna går lite längre än S i sina krav gällande anställningsbarhet, indragning av bidrag när specifika krav inte uppfylls och ett menings- och verkningslöst populistiskt återvandringsbidrag.
Invandringspolitiken, oavsett parti, känns allt annat än verklighetsförankrad eller uppdaterad och lär definitivt inte lösa problemen med bristande integration. Snarare upplever man att partiernas politik som vanligt befinner sig på stadiet: ”Vi såg det inte komma”. I vart fall är den inte tillräckligt handlingskraftig och verklighetsförankrad för att ta de beslut som är nödvändiga för att komma till rätta med problemen.
Nedan är några förslag för politiker och myndigheter att fundera på:
- När får vi se lagförslag som möjliggör indragning av svenskt medborgarskap (för dem med dubbla medborgarskap).
- När får vi se lagförslag gällande obligatorisk utvisning vid första brottet som har fängelsestraff i straffskalan, oavsett svenskt medborgarskap, uppehållstillstånd eller ålder.
- När får vi se att straffmyndighetsåldern sänks till 12 år – då kanske vi slipper få se fler tonåringar och andra som får sina liv förstörda av utlagda mord och våldskontrakt på sociala medier.
- När får vi se en polisnärvaro som aldrig backar för ungdomar som skriker glåpord och hot eller på andra sätt bryter mot lag och allmän ordning. Det är polisen som ska äga våldskapitalet i Sverige – inte gängen oavsett hur många eller högljudda de är.
Lågaffektivt bemötande kan delvis fungera upp till fem års ålder men i dagens samhälle måste polis ha makt, möjligheter och medel att visa vem som bestämmer. Politiska beslut, flata myndigheter och poliser som inte beivrar det egna våldskapital och inte tar dagens situation och problem på betydligt större allvar lär snarare förr än senare leda till en situation där en polisstat blir en nödvändighet för att skydda medborgarna.
Leif Kullberg,
Samhällsdebattör
