I norra Irak händer just nu något som knappt registreras utanför regionen, men som för assyrierna är ett existentiellt hot. I byn Bakhtmi har över 1 500 dunum (150 hektar) beslagtagits och börjat överföras till kurdiska peshmerga-krigare och statsanställda. För byborna handlar det inte om rutiner eller papper. Det handlar om deras hem och framtid.

Detta sker samtidigt som Irak diskuterar något historiskt: implementeringen av artikel 125 i konstitutionen – självstyre för assyrier, på deras mark, i deras hemregion.

Marken som nu delas ut är samma mark som assyrierna berövades av Saddamregimen på 1980-talet, när byn tömdes och gjordes om till militärbas. Efter 1991 återvände invånarna, byggde upp sina hus och åkrar och återtog marken genom arbete, inte genom makt. I dag, tre decennier senare, förlorar de samma jord igen – denna gång inte av arméns bulldozers, utan av administrativa beslut.

Detta är varken isolerat eller slumpartat. Det följer en tydlig kedja.
- Deras representation kapas i Iraks parlament.
- Deras kyrkogårdar vandaliseras – som i Shaqlawa, där kors och namnplaketter krossades.
- Deras hus rivs i historiska städer som Bartella.
- Och i Bakhtmi ser vi den logiska slutpunkten: själva marken tas ifrån dem.

Det talas gärna om demokratisk utveckling i Irak och om minoriteters rättigheter. Men alla vackra fraser faller platt när de människor dessa rättigheter gäller förlorar sina hem med en signatur på ett kontor. Ett samhälle som inte kan behålla sin mark kan inte behålla någonting annat – inte sina historiska och heliga platser, inte sina skolor, inte sina namn.

Det är också talande hur världen väljer vad den ska vara indignerad över. I andra delar av Mellanöstern fylls debattsidor och FN-salar av protester mot bosättningspolitik och demografiska ingrepp.
Men när liknande mekanismer riktas mot assyrier – röjda tomter, omfördelad mark, tysta skiften som steg för steg byter ut en befolkning mot en annan – är tystnaden nästan total. Här används inte ord som ockupation eller kolonisering, trots att effekten för dem som bor där är densamma.

I praktiken pågår en kurdifiering av Mesopotamien. Samtidigt som ett Kurdistan växer fram på assyriernas historiska mark krymper det assyriska rummet. Assyrisk respektive kurdisk självbestämmandekamp borde kunna gå sida vid sida – två statslösa folk med var sin rätt till land – men verkligheten visar en helt annan logik. Ett folk bygger en stat; det andra förlorar sitt hem.

Invånarna i Bakhtmi kräver tre enkla saker:

• att markkonfiskeringarna stoppas,
• att marken återlämnas till sina ägare,
• och att ett rättssystem som alltid lovar rättvisa någon gång också levererar det.

Det är krav som borde vara självklara. Men i ett land där minoriteter saknar miliser, saknar inflytande och saknar skydd, är även det mest grundläggande en kamp.

Bakhtmi är inte en lokal tvist. Det är ett varningstecken. Ett folk som överlevt folkmord, massakrer och terror ska nu pressas bort av protokoll och stämplar av krafter som i dag domineras av kurdiska aktörer. Ironin är nästan omöjlig att ta in.

Kurderna talar om ett kristet distrikt. Men att skapa ett ”kristet område” för att sedan absorbera det i KRG är ingenting assyrier accepterar.
Assyrier kräver självstyre i nordvästra Irak – i linje med artikel 125 och Iraks egen federala modell.

För om självstyre inte innebär skyddad mark och verklig kontroll, då är det inte självstyre – då är det en kuliss.

Michael Merdoyo

Exilassyrier och medlem i Medborgerlig Samling