Så svag som den Islamiska republiken Iran är nu har den aldrig varit, men mångas hopp om en ny revolution och konungens återkomst verkar inte bli av. Var det någonsin ett realistiskt scenario?

Mullornas skräckvälde behöver knappast en introduktion. Deras brutala förtryck av den egna befolkningen, såväl som deras internationella finansiering av terrorism och proxykrig är välkänd.

Men trakasserierna, våldet och avrättningarna som i synnerhet minoriteter (bland annat azerer, kurder, balucher, turkmener och qashqai) utsätts för har funnits långt innan Islamiska revolutionsgardet blev till. Systematisk rasism, tvångsassimilering, mord och diskriminering har präglat minoriteternas historia, och ur den tillvaron har motstånd och väpnat försvar blivit vardag. Men det väpnade motståndet ser man inte hos alla folkgrupper i Iran, varken under Shahens tid eller under den islamska republiken.

Efter Israels flygräder har det iranska folket för första gången fått en möjlighet att göra motstånd mot och kanske slå ut regimen. Men ändå sker det inte. Till mångas förvåning har vi ännu inte sett den persiska majoritetsbefolkningen slåss för sin frihet.

Kanske kan det vara så att den iranska diasporans uppfattning om perserna i Iran inte speglar verkligheten. Stora delar av den persiska diasporan verkar övertygade om att kronprinsen Reza Pahlavi som är i exil ska leda en transition till en konstitutionell monarki, men hur kommer vi dit? Det hör man aldrig.

Under de 46 år som regimen styrt Iran har rojalisterna varken haft förmåga eller ambitionen att handgripligen störta regimen. De väntar på att någon annan ska göra det.

Däremot har många av Irans minoriteter numera släppt separatismen, och kämpar istället för en större vision för hela landet: de organiserar sig under ett gemensamt paraply för en iransk federal republik. De vill ha ett system där varje folkgrupp erkänns och ges självbestämmande inom ramen för en gemensam stat, och skyddas från den typ av centraliserat maktmissbruk som både monarkin och den islamiska republiken byggts på.

De vill se ett nytt Iran där deras språk, kultur och identitet inte längre måste kompromissas med, eller döljas för att passa in i en enhetlig persisk norm. De vill ha ett land där en baluchisk flicka eller en kurdisk pojke kan växa upp med samma rättigheter, samma framtidsutsikter och där deras narrativ ingår i den nya iranska berättelsen.

För många var inte Pahlavidynastin något att vara nostalgisk över, utan bara en ljusare mardröm. Stabiliteten i landet vilade på rädsla, censur och förtryck. Mohammad Reza Pahlavi fick två chanser som kung. Efter att han hade blivit avsatt av folket fick han hjälp tillbaka till makten av USA och Storbritannien i den ökända “Operation Ajax”, och fortsatte sin maktutövning med ännu hårdare kontroll via hans hantlangare SAVAK.

Mohammad Reza Pahlavis styre för tankarna till Marie Antoinette och Franska revolutionen. Medan folket svalt firade han det persiska rikets 2500-års jubileum med en överdådig kändisfest där det bjöds på importerade exotiska påfåglar, samtidigt som befolkningen hade glömt lukten av grillad kyckling.

Därför ger namnet Pahlavi bitter smak i munnen bland många i Iran. Medan minoriteterna strider på marken mot regimen, så har shahens son Reza Pahlavi inte gjort något konkret. Med tanke på hans befläckade familjenamn så hade det krävts att han bevisat för landet att han förtjänar att vara ledare. Men än idag lever han en bekväm tillvaro i lyxiga Beverly Hills.

Och vidare – när den persiska majoritetsbefolkningen i Iran gör motstånd mot regimen så använder de verktyg som enbart kan fungera i demokratiska länder: protester, demonstrationer och civil olydnad, istället för att möta eld med eld.

Det är förstås lätt att säga från en bekväm europeisk tillvaro, men oavsett hur svår och utelämnande situationen i Iran är så måste man inse att en mördarregim inte kan störtas med fredliga medel. Perserna har inget annat val än att organisera sig med sina iranska bröder och systrar i den gemensamma kampen att återta landet. Det är inte förrän man ser och erkänner alla de iranska folkens rätt att leva sina liv på lika villkor som landet på riktigt kan bli fritt. Det är dags för perser att också vända blad, och sträva efter en ny iransk era. Men den kan bara uppnås den dagen perser är beredda att slåss för alla iraniers frihet och vision.

Mosa Mazroui-Sebdani

Systemutvecklare och debattör, följ Mosa på X HÄR.

Daron Karaki

Samhällsdebattör, tidigare aktiv i säkerhetstjänsten i irakiska Kurdistan.