Den 28 december 2025 markerade början på en väg mot en stor förändring i Iran; en vändpunkt i relationen mellan folket och Irans religiösa och illegitima diktator. Folkets missnöje med landets situation, regimens politiska isolering och sanktionerna har inte lagt press på regimen och dess anhängare, utan på det iranska folket.

En regim som snabbt kan mobilisera resurser för att återuppbygga Libanon och Palestina, och som finansierar islamistiska terrorgrupper som Hashd al-Shaabi, Fatemiyoun, Hizbollah i Libanon och Hamas, uppmanar samtidigt sitt eget folk till tålamod och åtstramning. Irans frihetsälskande befolkning gick ut på gatorna, och precis som vid tidigare liknande händelser besvarades deras fredliga protester med kulor.

Samtidigt som det iranska folket ropade efter rättvisa och frihet, stod västerländska ledare passivt och såg på medan Islamiska republiken fortsatte sin repression. All kommunikation från Iran blockerades och internet stängdes ner. Elon Musk öppnade tillgången till Starlink gratis för det iranska folket, men plötsligt ingrep Kinas regering – regimens allierade – och störde signalerna.

Regimens säkerhetsstyrkor, tillsammans med sina allierade och individer från Afghanistan, Irak, Libanon, Jemen och enligt vissa rapporter även Sudan, deltog i nedslaget mot demonstranterna. Dessa interventioner ignorerades av västerländska regeringar som annars hävdar att de står för mänskliga rättigheter och demokrati. Ingen räckte ut en hjälpande hand till det iranska folket.

Även internationella medier rapporterade antingen inte alls eller förvrängde händelserna. Till exempel beskrev Gregg Carlström i en intervju i SVT2:s Aktuellt den 15 januari denna folkliga resning som ledarlös och hävdade att Iran skulle fragmenteras om Islamiska republiken föll och Revolutionsgardet upplöstes. Detta trots att det iranska folket tydligt ropade ut sin ledare på gatorna och högt och tydligt krävde återupprättandet av monarkin och ledarskap av kronprins Reza Pahlavi. Hans andra argument var samma ”säkerhetsillusionens teori” som regimen alltid hänvisar till vid oroligheter – en illusion som visade sig vara tom även under tolvdagarskriget med Israel förra sommaren.

Den 9 januari 2026 framträdde Ali Khamenei slutligen inför sina anhängare och denna gång, till skillnad från tidigare då han försökte framstå som ödmjuk, folklig och religiös, talade han med skarp ton:

”Alla ska veta att Islamiska republiken har kommit till makten med blodet från hundratusentals hederliga människor; mot dem som förstör kommer Islamiska republiken inte att backa. Den tolererar inte främmande makters lakejer.”

I praktiken utfärdade han därmed ännu en order om våldsam repression – det som i islamisk rätt kallas en jihad-fatwa. Samtidigt framträdde Hossein Yekta från Revolutionsgardets Ammar-bas i kanal 3 på statlig TV och uppmanade Basij-milisen att slå ner protesterna. Han sade att ”bevisbördan är fullbordad” och att om någon skadas är personen själv direkt ansvarig – med andra ord: om du går ut på gatan är du enligt religiös terminologi ”mahdour-al-dam”, det vill säga fredlös.

Rapporter idag visar på minst 35 000 döda och hundratusentals skadade, varav 8 000 fall av förlorad syn har identifierats. Exakta siffror för antalet gripna finns inte, eftersom de arresterade förs till Revolutionsgardets underrättelsehäkten och deras livsstatus inte kan bekräftas förrän de överförs till fängelser. Tyvärr nämns de gripna knappt ens i medierna; all uppmärksamhet riktas mot de dödade.

Islamiska republiken är förr eller senare dömd att falla – detta är historiens logik. Men det står klart att Iran efter den 28 december aldrig mer kommer att likna Iran före detta datum, precis som landet aldrig återgick till det gamla efter ”Kvinna, Liv, Frihet”-rörelsen. Det iranska folket kommer inte att glömma vilka som stod emot dem och vilka som stod vid deras sida.

Enligt principen om complicity i internationell rätt finns det idag ingen neutralitet i frågan om Iran: stater står antingen med det iranska folket eller med Islamiska republiken. I det senare fallet är de medskyldiga till regimens brott mot mänskliga rättigheter.

Karl Mattias Bergsten

Iransk jurist och politisk aktivist bosatt i Sverige