Är Israels och USA:s krig mot Iran rättfärdigt i juridisk bemärkelse? Det spelar mindre roll. Den riktiga frågan borde vara om kriget är legitimt i moralisk och folklig bemärkelse. Detta skriver Masoud Nouripayam.
I kölvattnet av USA:s attacker mot den islamiska regimens repressiva och militära strukturer i Iran har debatten främst rört sig mellan juridiska och geopolitiska argument, medan de humanitära katastroferna under de landsomfattande protesterna 2025–2026 i stor utsträckning hamnat i skymundan.
Detta väcker åter en kontroversiell fråga utan tydligt svar: när grova kränkningar av mänskliga rättigheter sker i humanitära katastrofer – vad väger tyngst vid en intervention: laglighet eller legitimitet?
Sedan 1600-talet, i takt med att sjöfart, handel och stormaktsrivalitet intensifierades, växte behovet av gemensamma regler mellan stater. Från den westfaliska freden 1648 till Genève- och Haagkonventionerna, Nationernas förbund och FN-stadgan 1945 har internationell rätt formats av krig och övergrepp.
Denna kontinuerliga utveckling visar att folkrätten inte är ett fulländat system, utan en spegling av sin tids politiska realiteter, där begränsningarna är lika mycket historiska och politiska som juridiska.
Utifrån historiska erfarenheter och FN:s roll, ofta präglad av vetorätt, strategiska blockeringar och långsamma beslutsprocesser, uppstår en oundviklig fråga: hur kan laglighet betraktas som den enda referensramen, medan legitimitet marginaliseras, trots att passivitet i laglighetens namn kostar människoliv?
Idealet är att rätt och moral sammanfaller. I praktiken sker det sällan, inte minst eftersom FN:s institutionella struktur i grunden är reaktiv snarare än förebyggande.
Två blodiga humanitära katastrofer – Rwanda 1994 och Srebrenica 1995 – visar konsekvenserna av passivitet. Trots omvärldens kännedom och ett alltför sent agerande dödades en miljon människor i Rwanda och 8 000 i Srebrenica.
En central förklaring är att FN:s konflikthantering ytterst vilar på staters suveränitet. Det innebär att det i första hand är hot mot internationell fred och säkerhet – snarare än övergrepp inom en stats egna gränser – som legitimerar ingripanden.
Ur denna självkritiska debatt växte principen om skyldighet att skydda (R2P), som innebär en utvidgning av begreppet hot mot internationell fred och säkerhet. Den fastslår att suveränitet inte bara är en rättighet utan också ett ansvar: stater ska skydda sin befolkning från de grövsta brotten, däribland folkmord och brott mot mänskligheten. Misslyckas de kan det internationella samfundet ingripa inom FN-stadgans ram, även om sådana beslut i praktiken ofta avgörs av politisk vilja.
Denna problematik har åter aktualiserats i samband med att de landsomfattande protesterna i Iran 2025–2026 möttes av dödligt våld, under nedstängt internet och utan omvärldens insyn.
Tiotusentals människor uppges ha dödats inom bara två dygn. Fängslanden, tortyr och avrättningar – även av sjukvårdspersonal – fortsatte.
Omvärldens svar stannade vid symbolik: fördömanden, sanktioner och utredningar. Utvecklingen avfärdades som en intern angelägenhet. Det nakna våldet fortsatte, samtidigt som regimen hotade omvärlden med krig och destabilisering vid varje försök till ingripande.
USA varnade för ingripande, vilket regimen avfärdade som en ”röd linje”. Den 28 februari inledde USA och Israel en militär kampanj mot regimens repressiva strukturer bakom massakern, samt dess militära kapacitet och misstänkta kärnprogram, som utgjorde ett direkt hot mot omvärlden. Regimens svar blev attacker mot flera länder i regionen och hot om terroristattacker mot europeiska stater.
Kort därefter antog FN:s säkerhetsrådsresolution 2817, som med brett stöd fördömde Irans agerande och markerade en växande syn på regimen som ett hot mot internationell fred och säkerhet.
Formellt kan USA:s intervention, utan mandat från säkerhetsrådet, betraktas som problematisk. Frågan kvarstår: är den därmed illegitim?
Svaret är inte entydigt. Trots regimens censur och propaganda har många iranier nått ut till omvärlden med ett tydligt budskap: en vilja att uthärda dessa svåra dagar i hopp om frihet och en rädsla som riktas långt mindre mot bomber än mot regimens fortsatta makt.
Historien visar att detta inte är unikt. Under andra världskrigets slutskede insåg många tyskar att endast en allierad seger kunde stoppa nazismen. De allierades framryckning innebar inte bara regimens fall, utan också början på Tysklands befrielse från nazistiskt tyranni – senare, i Tysklands egen beskrivning, kallad en “befrielsens dag”.
Masoud Nouripayam
Doktor i elektroteknik och master i samhällsplanering
