Sistan och Baluchistan, en provins i sydöstra Iran, är en plats där brutal förtvivlan genomsyrar varje aspekt av livet. Trots att över 3 miljoner människor lever här på en yta större än många europeiska länder, är det en region som har blivit bortglömd och förskjuten av en regim som systematiskt föraktar sitt eget folk. 1300 byar saknar sjukhus, och för många invånare i denna utarmade provins är närmaste sjukvård över 10 mil bort.

Detta skapar en oändlig avgrund av obarmhärtig misär, där människor tvingas dö av sjukdomar som vi här i Sverige lätt behandlar via nätläkare. Reproduktionshälsan är på den lägsta möjliga standard, och nyfödda barn dör ofta vid födseln på grund av bristande vård och resurser. Livslängden i regionen är under 50 år, och för de få som lyckas överleva till ålderdom finns inget som helst stöd i form av äldrevård.

Barn dör av sjukdomar som vi knappt ens oroar oss för här i väst. De tvingas gå långa och farliga omvägar för att få den utbildning som borde vara en självklar rättighet, och varje år dör eller allvarligt skadas många skolelever i trafikolyckor på de livsfarliga vägarna som knappt ens förtjänar att kallas vägar. Baluchistan och Sistan är en plats där livet inte längre har något värde, där varje dag är en kamp för överlevnad.

Denna förlorade region är ett skrämmande mikrokosmos av Irans strukturella förfall. Med sina enorma naturresurser skulle provinsen kunna vara en av världens mest framgångsrika, men istället är den en plats där barn säljs till människohandelskarteller för att familjer ska kunna överleva. Flickor tvingas gifta sig vid 9 års ålder för att lindra familjens ekonomiska börda – en skarp påminnelse om hur den islamistiska regimen konsekvent förnekar sina medborgare de mest grundläggande mänskliga rättigheterna.

Den systematiska förnedringen av befolkningen, där kriminalitet, missbruk och våld genomsyrar samhället, får förtryckta kvinnor att tända eld på sig själva i desperation. Det är en region där varje liv är bortom räddning – inte på grund av naturens nycker, utan på grund av den brutala regimens medvetna försummelse och grymma vårdslöshet mot sitt eget folk.

Mitt i denna ohyggliga misär lever de som styr denna islamistiska regim, de som har byggt sina egna rikedomar och imperier på folkets lidande. Regimen och dess stödjande terrorgrupper – revolutionsgardet, Hizbollah, Hamas – lever i en värld av dekadens och lyx, där de bor i palatsliknande herrgårdar, äter på exklusiva restauranger och reser med privatjet, medan den största delen av deras eget folk kämpar för att överleva. Det är som om de betraktar hela nationens resurser som sitt privata gods – en priviligierad och skrupelfri elit som lever i en fullständigt skild verklighet från de människor de har svikit.

Regimen försöker ge sken av välvilja, och har nyligen gjort en minimal investering i provinsens välfärdsbudget. I själva verket är det bara en cynisk fasad. Regimen finansierar Hizbollah med mer än sju gånger så mycket som de spenderar på den egna befolkningens hälsa och välfärd i denna provins. I åratal har man varje år pumpat 700 miljoner dollar till Hizbollah, och orsakat förödelse i Mellanöstern och Afrika genom att bygga militärbaser, skjuta raketer från civila byggnader och använda sina resurser för att förlänga konflikter och sprida död. 100 miljoner dollar om året går till Hamas – pengar som i stället skulle ha kunnat rädda otaliga liv inom Irans gränser, men istället används för att hålla en evig krigsmaskin vid liv.

Det är omöjligt att på allvar påstå att denna regim handlar utifrån någon slags medmänsklighet när det gäller det egna folkets lidande, eller att de vill befria Palestina. Dess agerande är en iskall, kalkylerad och ondskefull strategi för att hålla sitt eget folk i förtryck samtidigt som man sprider terrorism och våld över hela Mellanöstern och världen. Att framställa detta som något annat är inte bara naivt – det är farligt.

Pro-palestinska rörelser i väst som stödjer denna regim bär på en stor skuld. Deras flaggor viftar inte för hopp eller rättvisa, utan för det hat och den terror som regimen och dess proxygrupper främjar. Dessa aktörer, som har förlorat sina krig på slagfältet, söker nu nya fiender att slåss mot och nya sätt att rättfärdiga sitt förlorade och fördömda våld.

De västerländska naivisterna som urskuldar dessa regimers grymheter gör sig själva till redskap för en makt som inte tvekar att använda varje medel för att upprätthålla sitt tyranni och undergräva alla de värden som den fria världen säger sig stå för. För varje dollar som går till terrorism, förlorar ännu ett barn i Iran sin chans till ett liv. Detta är den verkliga tragedin, och den som blundar för den är medskyldig i förnedringen och förstörelsen.

Om vi vill se den största konsekvensen av denna hängivenhet till intifadan under det senaste halvseklet, är det bästa exemplet uttalandet från Islamiska republikens grundare, Khomeini. Han sa att alla måste stå upp till sista andetaget för att förinta Israel, även om det kostar dem deras liv. Resultatet av detta tankesätt är inget annat än fattigdom, sjukdom och lidande samt tortyr för folket i Iran, och etablering av militära baser och missilsystem i hem, skolor och sjukhus i Gaza.

Död, elände och krig är inget vi behöver här i Europa. Ni Palestinaaktivister: Behåll era krigshetsande och antisemitiska drömmar för er själva. Vi behöver inte mer kaos.

Hanna Tehrani

Läkare och SD-ledamot i Göteborgs hbtq-råd