När ett enat folk öppet svarar på kronprins Reza Pahlavis uppmaning och kräver återkomsten av Irans nationella kontinuitet, prövas både Sveriges ansvar och EU:s trovärdighet i frågor om säkerhet och demokratiska värden.

De senaste dagarna har världen bevittnat ett historiskt skifte i Iran. I stad efter stad har människor gått ut på gatorna, fullt medvetna om riskerna. Det som sker kan inte längre reduceras till spontana protester eller ekonomiskt missnöje. Detta är ett samlat folkligt ställningstagande mot den islamiska republiken – och ett tydligt krav på Irans nationella återupprättelse.

Bakgrunden är avgörande. Efter Reza Pahlavis offentliga uppmaning till det iranska folket att ta ansvar för sitt lands framtid och kräva regimens fall, svarade människor inte med tvekan – utan med handling. På Irans gator hörs nu slagord som för bara några år sedan betraktades som politiskt otänkbara. I tusental skanderas orden som sammanfattar protesternas kärna: ”Javid shah”.

Dessa rop är inte nostalgiska uttryck eller symboliska gester. De är ett tydligt politiskt budskap. När människor öppet ropar ”Javid shah” uttrycker de samtidigt sitt stöd för hela den Iran-byggande Pahlavidynastin och sitt avståndstagande från den islamistiska maktstruktur som sedan 1979 hållit landet gisslan. Kravet gäller inte reformer, utan ett definitivt regimskifte och en återgång till nationell kontinuitet.

Regimens svar var omedelbart och brutalt. Internet stängdes ned, mobilnät och telefonlinjer kapades, och informationsflödet ströps. Detta är ett välkänt mönster. För tre år sedan användes exakt samma metod för att möjliggöra massivt våld och förhindra att världen bevittnade övergreppen. Nedstängningen av kommunikationen är ingen teknisk åtgärd – den är ett medvetet verktyg för repression och förberedelse för ytterligare våld mot civila.

Mot denna bakgrund framstår Sveriges reaktion som anmärkningsvärt begränsad. Statsminister Ulf Kristersson har valt att kommentera situationen genom ett inlägg på sociala medier. En tweet. Därefter inga tydliga politiska eller säkerhetspolitiska initiativ.

Detta väcker en grundläggande fråga: är detta verkligen tillräckligt när ett folk öppet trotsar en av världens mest repressiva regimer, samtidigt som man med slagordet ”Javid Shah” tydligt pekar ut vilken framtid man eftersträvar?

Iran är inte en isolerad fråga. Den islamiska republiken har under lång tid byggt upp politiska, organisatoriska och ekonomiska nätverk i Europa. När våldet eskalerar i Teheran och informationsblockader införs, är detta inte enbart en humanitär kris utan även en säkerhetsfråga för europeiska stater. Sverige kan inte längre behandla detta som en extern angelägenhet utan inre konsekvenser.

Här prövas även EU:s trovärdighet. Sanktioner och politiska markeringar kan inte reduceras till symbolik. När ett enat folk, trots hot om fängelse och död, fortsätter att ropa ”Javid shah” och kräva återkomsten av Pahlavidynastin, krävs ett svar som motsvarar situationens allvar.

Det iranska folkets budskap är nu tydligare än på decennier. Detta handlar inte om gradvisa reformer. Det handlar om ett uppbrott från den islamiska republiken och ett krav på nationell återupprättelse. När människor fortsätter att protestera trots total informationsblockad och risk för massövergrepp, finns det inte längre utrymme för politisk passivitet.

Frågan är därför inte om Sverige och EU kan agera tydligare.

Frågan är om de har råd att låta bli.

Mohammadreza Pakmehr

Sverigedemokraterna, Karlstad

Samhällsdebattör och engagerad för ett fritt Iran