“Ty en kung ska komma och regera åter, och hela riket ska förnyas.”
Edmund Spenser – The Faerie Queene

I skuggan av konflikten mellan Israel och Irans islamiska regim framstår det som sker i Iran kanske först som ännu en urladdning av missiler – ett scenario världen har fruktat och förväntat sig i fyrtiosju år. Men bakom den krigiska fasaden döljer sig en djupare sanning, ofta förvrängd av ideologiska linser och politiska agendor.

Varje rörelse, varje fraktion, försöker forma berättelsen för att tjäna sina egna intressen. Mest iögonfallande är den hatfyllda blick som präglar vänsterorienterade grupper och partier, vars blinda antisemitism är redo att offra sanningen – i dåtid, nutid och framtid – och som utan betänkligheter riskerar att krossa generationers drömmar om frihet och värdighet.

Denna förvridna världsbild har spridits från den iranska vänstern till svenska vänster- och socialistiska kretsar, inklusive marxistiska rörelser. Utan egen erfarenhet av livet under Irans monarki har de ärvt en grundlös fiendskap mot den iranska kungafamiljen – en antagonism de upprepar som en ihålig slogan.

Många av dessa grupper, som i den islamiska regimens gryning villigt samarbetade med dess mördande apparat, vände sig mot regimen enbart för att de utestängdes från maktens korrumperade kretsar. Nu, från tryggheten i den fria världen, har de lagt beslag på mediernas plattformar, där de poserar som rättvisans apostlar. Varje röst som utmanar deras narrativ stämplas som ett hot mot friheten själv, i en uppvisning av självgod arrogans.

Dessa självutnämnda predikanter, vars gärningar under fyra decennier inte resulterat i annat än tom uppmärksamhetssökande och en förlängning av den islamiska regimens förtryck, står nu i detta historiska ögonblick och riktar sina moraliska vapen mot det plågade iranska folket. De försöker tysta och skrämma, så att ingen vågar drömma om eller kämpa för ett fritt val.

Israels precisa och strategiska attacker har slagit ut nyckelpersoner som i årtionden varit arkitekterna bakom Irans lidande. Barn, ungdomar, studenter, kvinnor, män och äldre – tre generationer har uthärdat en smärta så djup att språket står maktlöst inför att beskriva den. Varje patriot, varje människa med kärlek till sitt land, jublar när dessa förtryckares järngrepp över nationen bryts.

Men Israels insatser har tänt en ännu djupare glädje i det iranska folkets hjärtan – en känsla likt den hos en dödsdömd som, vid galgen, ser sin bödel falla. Det är en glädje rotad i mänsklighetens mest ursprungliga instinkter: en glimt av ljus, en chans till överlevnad i ett mörker där till och med hoppet förvisats till glömska.

Ändå står svenska medier, vänsterpolitiker, regimens lobbyister – som aldrig missar ett tillfälle att synas i SVT och andra västerländska kanaler – tillsammans med islamistiska och antisemitiska krafter, och pekar anklagande fingrar mot det hoppfulla iranska folket. De kallar dem förrädare, dessa krafter som aldrig brytt sig om Irans nationella identitet, dess folk eller deras rätt till frihet. Aldrig har det varit tydligare hur dessa grupper helhjärtat arbetar för att rättfärdiga den islamiska regimens fortlevnad. Vänstern, som säger sig värna de svaga och arbetarna, lånar sitt stöd till dem som från sina palats hånskrattar åt folkets lidande och förtryck.

Nu är stunden kommen för Irans folk att gripa sitt uråldriga kulturella och historiska arv som ett vapen i kampen för att återerövra frihet, ära och mänskliga värden. I denna strävan framstår prins Reza Pahlavi som den mest kraftfulla och enande symbolen för en nationell pånyttfödelse.

Ett befriat Iran kommer inte bara att ge frihet åt sitt eget folk, utan också sätta punkt för årtionden av krig, terrorism, flyktingvågor och den revolutionära islamism som spridits över världen. Irans frihet blir en befrielse för miljontals människor globalt – från skräck, död, barnsoldater, fattigdom och korruption. För västvärlden innebär det en chans till lugn och en återställd balans i en värld som länge präglats av kaos.

Hanna Tehrani

Läkare och SD-ledamot i Göteborgs hbtq-råd