I rättsstater är advokater en av samhällets viktigaste skyddsmekanismer. De försvarar individens fri- och rättigheter, står mellan staten och medborgaren, och garanterar att maktutövning sker under lagens kontroll. Men i Iran har advokatyrket förvandlats till ett av de farligaste civila yrken som finns. Under de senaste månaderna har repressionen mot oberoende advokater nått en nivå som saknar motstycke.

Minst 23 advokater har gripits enbart för att de utfört sitt arbete. Samtidigt har minst två advokater dödats i statens förvar eller på öppen gata:

• Ahmadreza Amani, skjuten under protesterna.
• Mohammadreza Hatami Saadabadi, som dog under tortyr i säkerhetsstyrkornas förvar.

Budskapet till det juridiska samfundet är tydligt: att försvara folket kan kosta dig livet.

Det som sker i Iran är inte en serie isolerade övergrepp. Det är en statligt organiserad strategi för att slå sönder varje form av oberoende juridiskt försvar. Advokater grips i sina hem, förs bort till okända platser, nekas tillgång till sina klienter och hindras från att registrera fullmakter. I många fall utsätts även deras familjer för hot.

De gripna advokaterna är:

Zohreh Javani, Sepideh Taheri, Shima Ghoosheh, Mehran Ansari, Nazanin Baradaran, Jafar Keshavarz, Jafar Zarei, Enayatollah Karamati (frigiven mot borgen), Mohammad Hadi Jafarpour (frigiven mot borgen), Mahdi Ansari (frigiven mot borgen), Hossein Shokri (frigiven mot borgen), Nazanin Salari, Mahmoud Taravat-Rooy, Masoud Ahmadian, Mohammad Najafi, Mohammad Reza Faghihi, Seyed Mahdi Karimi Farsi, Taher Naghavi, Abolfazl Ranjbari, Javad Alikordi, Behnam Nezadi, Ebrahim Parsa-Mehr och – i den senaste vågen av arresteringar – Hadi Sharifzadeh.

Detta är inte en attack på individer. Det är en attack på själva idén om rättsstaten.

Kärnan i denna utveckling är tillägget till artikel 48 i Irans straffprocesslag. Den tvingar personer som anklagas för politiska eller ”säkerhetsrelaterade” brott att välja advokat från en lista som godkänts av landets högste domare – en person som utses direkt av Irans högste ledare.

I praktiken innebär detta:

• Staten väljer advokaten åt den anklagade.
• Oberoende advokater utestängs från alla politiska mål.
• Tortyr och tvångsbekännelser kan ske utan insyn.
• Advokater som försvarar sina klienter riskerar själva att gripas.

Detta strider mot artikel 14 i ICCPR, FN:s grundprinciper om advokaters roll och varje internationell norm om rättvis rättegång.

Än värre är att denna begränsning, som enligt lagen endast gäller förundersökningen, i praktiken olagligt har utvidgats till själva rättegången av Revolutionsdomstolarna. Därmed elimineras den sista möjligheten till ett oberoende försvar.

Sverige har en lång tradition av att försvara rättsstatens principer internationellt. När advokater grips, torteras eller dödas för att de gör sitt jobb, är det inte en intern iransk angelägenhet – det är en attack mot de värden som Sverige och EU bygger sin utrikespolitik på.

Sverige har dessutom en stor iransk diaspora. Tystnad från svenska institutioner uppfattas i Iran som ett tyst godkännande av övergreppen.

För att stoppa den accelererande repressionen krävs konkreta åtgärder:

• Inför riktade sanktioner mot domare, åklagare och säkerhetschefer som ansvarar för gripanden av advokater.
• Offentligt fördöma artikel 48 som ett systematiskt brott mot rätten till försvar.
• Stödja ett FN-mandat för övervakning av situationen för advokater i Iran.
• Stärka samarbetet mellan svenska och europeiska advokatsamfund och iranska jurister i exil.

Den 7 Esfand (enligt persisk kalender, motsvarar den 26 februari) är i Iran ”Advokatens dag”. I år firas den inte med ceremonier, utan med rädsla, tystnad och tomma stolar i rättssalar där advokater borde ha suttit.

Att försvara en klient får aldrig vara ett brott. Att kräva rättvisa får aldrig vara livsfarligt. Och att tiga inför detta får aldrig vara ett alternativ.

Sverige kan – och bör – vara en av de röster som bryter tystnaden.

Karl Mattias Bergsten

Jurist och människorättsaktivist

Före detta advokat i Iran