Alltför ofta jämställs islamofobi och antisemitism. Syftet med detta är att förringa den judiska gruppens unika situation, och skydda islamister från anklagelser om antisemitism. I söndagens partiledardebatt tog Ulf Kristersson upp detta, vilket välkomnas av Elias Linder, som nu förklarar den avgrundsdjupa skillnaden mellan islamofobi och antisemitism.
I söndagens partiledardebatt kritiserades statsminister Ulf Kristersson för att han betonade antisemitismens särställning i Sverige. Han svarade:
“När jag förra sommaren kritiserade koranbränningar, hörde jag inget ‘men antisemitism då?’ Men varje gång jag markerar mot antisemitism, hör jag ‘men islamofobin då?’ [...] När antisemitismen yttrades av nynazister var det enkelt att fördöma den, men när den kommer från pro-palestinska demonstrationer som riktar hot mot judar, verkar det vara en betydligt svårare uppgift för många.”
Att med Tourettes-liknande reflex påminna om islamofobi när det är antisemitism som diskuteras hade varit tillräckligt illa i sig, om fenomenen faktiskt var likställda i allvarlighetsgrad. En likställning av fenomenen är dock en intellektuell och historisk omöjlighet om man har en grundläggande förståelse för deras respektive egenskaper.
För att förstå varför antisemitism och islamofobi inte kan likställas måste vi börja med att analysera deras historiska bakgrund. Antisemitism är ett fenomen som sträcker sig över mer än två tusen år, från antikens förföljelser av judar till medeltidens anklagelser om att judarna dödade Jesus.
Genom tiderna har antisemitismens uttryck skiftat – från religiösa anklagelser under medeltiden, till konspirationsteorier om judisk världskontroll i modern tid. Resultatet har varit en systematisk förföljelse och marginalisering av judar, vilket kulminerade i Förintelsen.
Islamofobi, däremot, är ett betydligt nyare fenomen. Även om islamofobiska tendenser kan spåras till medeltidens korståg och den muslimska erövringen av delar av Europa, är den moderna islamofobin huvudsakligen en reaktion på den ökade migrationen från muslimska länder och hotet från islamistisk terrorism. Anklagelser om islamofobi har ofta varit en påföljd av legitim rädsla för att islam ska undergräva västerländska värderingar eller införa sharialagar.
En annan viktig faktor är den demografiska skillnaden mellan judar och muslimer. Judarna utgör en av världens minsta minoriteter, med cirka 15 miljoner individer globalt. Muslimer är däremot omkring 2 miljarder, och utgör den näst största religiösa gruppen i världen.
Judarna har historiskt sett alltid varit en minoritet, medan islam är majoritetsreligion i 57 länder. Detta innebär att antisemitism riktas mot en liten och sårbar grupp, medan islamofobi ofta är en reaktion mot en av världens största och mäktigaste religiösa och politiska grupper.
Ytterligare en aspekt är hur identiteten för judar respektive muslimer definieras. Judisk identitet är både etnisk och religiös, vilket innebär att en jude betraktas som jude även om denne inte är troende. En jude kan inte välja bort sin identitet.
Islam är istället en trosbaserad religion, där en person definieras som muslim genom att följa de religiösa lärorna i koranen. Det är möjligt att konvertera till islam på mindre än en minut, vilket gör att islamofobi ofta riktas mot en uppsättning religiösa idéer snarare än mot en oföränderlig etnisk identitet. Detta innebär att islamofobi är ett hat mot en föränderlig egenskap för en individ, medan antisemitism inte är det.
Islam och judendom har också radikalt olika historiska och politiska roller i världen. Islam har, sedan dess grundande på 600-talet, varit en av världens största religiösa och politiska krafter. Den tidiga islamiska expansionen ledde till att stora delar av Mellanöstern, Nordafrika och Europa erövrades och islamiserades. Islam är därmed både en religion och en politisk rörelse, med ambitionen att påverka samhällen och skapa politisk makt.
Judendomen, å andra sidan, har aldrig haft samma expansionistiska eller imperialistiska mål. Judar har genom historien levt som en förtryckt minoritet i olika samhällen, utan att försöka dominera eller omvandla andra kulturer. Israel, som är det enda judiska landet i världen, är en liten stat i Mellanöstern, omgivet av muslimska majoritetsländer.
På grund av en brist på förståelse för dessa essentiella skillnader uppstår problem i vår tids debatt över hur begreppen antisemitism och islamofobi används. När antisemitism och islamofobi likställs, förlorar vi ofta den precision som krävs för att kunna föra en ärlig diskussion.
Att likställa antisemitism med islamofobi kan också leda till att vi trivialiserar den unika historiska erfarenheten av förföljelse som judar har genomgått. Medan muslimer självklart har rätt att leva utan rädsla för hat och förföljelse, är deras situation globalt sett radikalt annorlunda än den judiska minoritetens.
Ulf Kristerssons uttalande i partiledardebatten pekar således på ett växande problem i diskursen. Antisemitism och islamofobi kan vid första anblick verka likvärdiga, men en närmare granskning visar att de har radikalt olika historiska, demografiska och politiska bakgrunder. Det är därför avgörande att vi förstår och erkänner dessa skillnader om vi ska kunna bekämpa både antisemitism och islamofobi på ett rättvist och effektivt sätt.
Elias Linder
