I Sverige riskerar politiker idag att utsättas för hot, och ibland våld. Särskilt gäller detta i Iranfrågan. Eddie Wallin berättar här hur han tvingades flytta från sitt hem efter att ha engagerat sig mot regimen.
Under flera år har jag engagerat mig i frågan om Iran. Jag har hållit tal i Stockholm, Göteborg och Malmö och mött människor som berättat om sina familjer, sina erfarenheter och sin längtan efter frihet. Men det var i januari som mitt engagemang blev dagligt. Rapporter om massivt våld i Iran, där tiotusentals människor uppgavs ha dödats under mycket kort tid, gjorde det omöjligt för mig att stå vid sidan av.
Det som inspirerade mig mest var dock inte siffrorna, utan modet hos iranierna själva. Människor som trots risker fortsätter kräva grundläggande rättigheter. Det fick mig att reflektera över vad mod innebär i praktiken.
När många samtidigt frågade varför vissa konflikter får större uppmärksamhet än andra valde jag att ställa en principfråga: Är mänskliga rättigheter universella eller selektiva? Därför bjöd jag i februari in Greta Thunberg till en öppen diskussion i Stockholm den 21 mars, under det persiska nyåret.
SE ÄVEN: Debatt: Greta Thunberg – varför är du tyst om Iran?
När datumet närmade sig började hoten komma. Jag fick en lapp i min brevlåda med texten ”CANCEL DEBATE GRETA OR DIE LIKE CHARLIE KIRK.” Först trodde jag detta var ett dåligt skämt av en vän. Jag ringde runt och alla sa att de inte skrivit en sådan lapp, och att jag borde ta det allvarligt.
Därefter, när jag talade i Göteborg och återigen berättat om min utmaning mot Greta Thunberg, kom jag hem till en text om att jag skulle dödas om jag inte ställde in. Min dörr märktes med hotfulla budskap med text som ”KILL EDDIE. På brevlådan skrevs ”FAKE AMERICAN”. Personer befann sig utanför min bostad och försökte ta sig in. Situationen blev till slut så allvarlig att jag tvingades flytta akut.
SE ÄVEN: Irankännare överlevde mordförsök: ”Det var en känsla av att fly eller slåss”
Att lämna mitt hem innebar att ta farväl av en plats där jag bott under hela mitt vuxna liv. Jag fick också separeras från mina två katter, som för mig är familj. Det var en påtaglig uppoffring och en påminnelse om hur hot kan påverka människors vardag. För mig var detta som att ta farväl av en otroligt stor del av mitt liv.
Men i den situationen tänkte jag på iranierna som fortsätter trots betydligt större risker. Jag tänkte också på människor som har stått upp för sina principer även när det varit svårt. Det gjorde det tydligt för mig att hot, trakasserier och vandalism aldrig får avgöra debattklimatet i ett demokratiskt samhälle.
SE ÄVEN: DEBATT: Jag hotas av den iranska regimen
Jag valde därför att ändå hålla mitt tal. Demonstrationen genomfördes fredligt och jag möttes av människor som uttryckte stöd, hopp och gemenskap. Det som stannade kvar var inte rädslan, utan modet, både hos iranierna och hos de människor som valde att stå upp för principen om konsekventa mänskliga rättigheter.
Detta handlar i grunden inte om en person. Det handlar om att i ett öppet samhälle ska ingen behöva välja mellan att tala och att känna sig trygg. Och det handlar om att solidaritet med människor som kämpar för frihet inte bör vara selektiv.
Iraniernas mod visade vägen. Det är det modet som förtjänar vår uppmärksamhet.
Eddie Wallin
