Dels är det språket, att vi inte förstår varandra. Men framförallt med kulturen – man tänker inte på sin egen kultur när man är mitt uppe i den, det är först i kontakt med det främmande som man blir varse den.

Jag inser hur mycket vi tystlåtna svenskar ändå återkopplar, hur vi ser till att skapa samförstånd, vi samarbetar. Vi nickar när vi har förstått. Här i främmande land möts jag av stone face överallt. Vi svenskar ler vänligt, det gör man inte här. Här är kallt och ovänligt.

Jag har en hopfällbar rullstol, det finns färdtjänst här faktiskt, men man får ont i magen varje gång man ska nyttja den. Service är något jag upptäckt är typiskt svenskt. Vi pratar om serviceyrken där man ska ge bra service så kunden är nöjd. Det fungerar inte så här.

Här får man status, inte utifrån vad man presterar utan utifrån titel. Därför så är chaufförens status helt oberoende av hur denne presterar som chaufför och särskilt som färdtjänstchaufför. Chauffören är fin, och jag som gammal, kvinna och svensk har låg status.

Jag har ungefär samma status som ett paket, eller lägre eftersom jag inte ens är muslim. Jag minns från när jag var ung hur en del kompisar valde vårdprogrammet i gymnasiet.

De sa att de ville jobba med människor, de ville hjälpa andra. Här finns inte den inställningen alls.

Allra minst kristen barmhärtighet och att älska sin nästa som sig själv. Här råder klankultur och man bryr sig om sin klan, inte om andra människor. Man har ingen anledning att hjälpa dem. De har sitt jobb för titeln, att visa upp för andra i hederskulturen, jobbet är irrelevant och man gör minsta möjliga.

Resenärerna får klara sig själva, till och med serva chauffören. Jag har sett gamla som på darriga ben får ta sig långt till bilen, lämna käpp och rullator till chauffören som väntar vid bagageluckan, för att sedan hålla sig i bilen för att ta sig till passagerarsätet. Många lårbenshalsar lever farligt i det här landet.

Själv har jag inte rullator, jag har däremot en hopfällbar rullstol. Man kan beställa så att chauffören ska hämta en inne, men i den här kulturen misstror man skrivna instruktioner, så man läser inte körordern, istället blir chauffören irriterad för att kunden inte står och väntar och ringer och frågar varför man inte gått ut.

När de får veta att jag har rullstol som jag behöver hjälp med så beklagar de sig över att de måste köra den, klagar över att chefen inte förstår dem. Min rullstol går att vika ihop, det är enkelt. De klarar inte av det. När jag förklarar hur, vet jag inte om de förstår eller inte. Jag får se på när de provar.

Här vill ingen tappa ansiktet. De skulle aldrig erkänna att de inte vet, än mindre be en kvinna om instruktioner. De håller masken och prövar att bryta och bända tills jag av oro för rullstolen visar och hjälper till. Då har jag förnedrat dem eftersom jag är kvinna.

De är lättkränkta, det gör allt så osmidigt. Så tungrott. Så onödigt konfliktfyllt. Det är som att ha att göra med barn.

Visserligen så får jag vara tacksam att färdtjänst ens finns för oss gamla och sjuka här i landet, men det var inte såhär jag trodde Sverige skulle bli.

Susanne Lundell