Mordet på Charlie Kirk är en skam för vår tid. Våldets apologeter måste benämnas vid deras rätta namn, och som vi gjorde efter terrordådet mot Charlie Hebdo måste vi klargöra en sak för oss alla: Vi är Charlie Kirk. Det skriver Daniel Bengtsson.
Det är inte första gången vi har varit här. Ännu en gång har en Charlie mördats för sin yttrandefrihet.
När islamister brakade genom dörrarna till Charlie Hebdo i Paris för tio år sedan, gick en skarp rysning genom västvärlden. Vi insåg – åtminstone för en stund – att vår frihet att tala och även teckna, kunde mötas av kulor.
Med en enad röst prydde vi sociala medier med slagorden ”Je suis Charlie”. Det var ett erkännande att om vi inte försvarar ordet även för de mest provokativa, så försvarar vi det inte alls.
Nu, tio år senare, är vi splittrade, där ena sidan möts vi av ett annat slags ekon, ett kvalmigt crescendo av hånskratt, skadeglädje, hånfulla hyllningar och svartmålningar.
Inte för att han bar vapen, inte för att han angrep någon – utan för att han talade.
Det gör mig orolig för vart vårat samhälle är på väg.
De som jublar över en människas mord för hans ords skull har redan gett upp sin mänsklighet. Det finns inget civiliserat, inget progressivt, inget “rättvist” i att heja på kulor. Det är barbarism förklädd till rättskänsla.
Det krävs inget geni för att förstå att yttrandefrihet är värdelös om den bara gäller dem vi redan gillar.
Det är lätt att försvara Salman Rushdie om man redan älskar hans romaner. Det är lätt att försvara satirtecknare i Paris om man själv tycker om satir.
Det är däremot svårare att i Sverige försvara en konservativ debattör som argumenterade för åsikter som att män inte ska dela omklädningsrum med kvinnor för att de sägers sig vara trans eller att illegal invandring måste upphöra.
Om du inte kan möta idéer du inte håller med om med ord, utan kräver blod, så är du inte en motståndare i debatten – du är en fiende till civilisationen.
Antingen försvarar du yttrandefrihet även för Charlie Kirk, eller så försvarar du den inte alls. Punkt. Det finns inga fotnoter, inga villkor, inga undantag.
Att acceptera mord som politiskt verktyg, att applådera döden som lösning – är att kapitulera inför barbariet.
Detta mord är en skam för vår tid. Och det kommer inte att bli det sista om vi inte förmår visa samma kompromisslösa vrede, samma obevekliga moral som vi åtminstone lyckades frammana för tio år sedan. Vi kan inte nöja oss med hashtags och korta fördömanden. Vi måste kalla våldets apologeter vid deras rätta namn: fega, medskyldiga, fiender till civilisationen.
Och vi måste göra klart – för dem, för oss själva, för framtiden: Vi är Charlie Kirk. Inte för att han var helig. Utan för att ingen – ingen – får dö för att de öppnar sin mun i ett fritt samhälle.
Daniel Bengtsson,
Samhällsdebattör
