Konjunkturinstitutet har i dagarna kommit med ”Specialstudie 116”: Samhällsekonomiska effekter av migrationen till Sverige– en kunskapsöversikt med fokus på arbetsmarknad, makroekonomi och offentliga finanser (Karolina Stadin), och Specialstudie 117, Invandrades nettobidrag till de offentliga finanserna 1983–2022 (Thomas Eisensee och Fredrik Paues).

Märkligt nog har dessa studier inte väckt någon bredare debatt.

Med ”nettobidrag” avses skillnaden mellan skatteintäkter från och offentliga utgifter till en viss grupp. Studierna omfattar inte konsumtion inom skola, vård och omsorg eller indirekta effekter på lönebildning, sysselsättning eller den långsiktiga ekonomiska tillväxten, inte heller långsiktiga effekter på utbildningsinvesteringar och arbetsmarknadsetablering.

Studierna gäller flyktingar folkbokförda som ”utrikes födda”. Inrikes födda med en eller två utrikes födda föräldrar behandlas som andra inrikes födda.

I studie 117 beräknas kostnaden för en flykting till -26 000 kr/år, ett genomsnitt för alla flyktingar under de senaste 40 åren. Men för dem som kommit under de senaste 15 åren, något som är intressantare, ligger genomsnittet kring –70 000 kr/år.

I studien 116 behandlas arbetsmarknaden, invandringens effekter på sysselsättning, löner, produktivitet, BNP och offentliga finanser.

Sysselsättningsgraden är betydligt lägre och arbetslösheten högre bland utrikes födda. Arbetslösheten är mer än dubbelt så hög bland utomeuropeiskt födda, särskilt bland invandrare från Afrika och Mellanöstern. Av män som anlände 2006–2014 har bara hälften etablerat sig på arbetsmarknaden – med inkomst på minst 40% av medianinkomsten – efter fem-sex år. För kvinnor tar det ännu längre tid.

Att det tar tid för utrikes födda att få arbete i Sverige och att de har lägre inkomster beror på att de saknar det humankapital som efterfrågas på svensk arbetsmarknad – utbildning, personliga egenskaper, språkkunskaper, arbetslivserfarenhet och kännedom om hur arbetsmarknaden i Sverige fungerar.

Det offentligfinansiella nettobidraget från invandringen har under flera decennier varit negativt, något som har betytt en omfördelning från inrikes till utrikes födda. Den disponibla inkomsten för inrikes födda, främst för dem med kortare utbildning, har minskat och arbetslösheten ökat något.

Båda studier visar att invandringen har haft negativ inverkan på den genomsnittliga produktiviteten i ekonomin och därmed också på BNP. Mätt i procent av BNP har utrikes föddas nettobidrag sedan slutet av 1980-talet legat på minus, som lägst 1995 med ca -1,5% och sedan under åren 2000–2018 på ca -1% av BNP. Räknad i kronor har invandringen under tiden 1988–2022 dragit ner vår BNP med ca 1 400 miljarder kronor.

Studierna omfattar samtliga utrikes födda, även arbetskraftsinvandrare, som traditionellt gett positivt nettobidrag till statskassan. Enligt Timbro (Caspian Rehbinder, 2023) bidrog arbetskraftsinvandringen med 45 miljarder kronor i ökad BNP och 14 miljarder i skatteintäkter.

Det finns svenska och utländska studier som i stort sett överensstämmer med KI:s resultat. I Finansdepartementets ESO-rapport 2018:3 (Joakim Ruist) konstateras att de flyktingar som under 2000-talet kommit hit, i huvudsak från Irak, Somalia och Syrien, har haft svårare att integreras; i synnerhet kvotflyktingar har svårt att få jobb och har hamnat i låglöneyrken. Ruists slutsats är att flyktinginvandringen är en offentligfinansiell kostnad på både kort och lång sikt, och beräknar att nettokostnaden för en flykting uppgår till i genomsnitt 74 000 kronor per år .

Professor Bo Södersten uppskattade (DN 2003) nettokostnaden för invandringen till 2–3 % av BNP, en årlig kostnad på 40-50 miljarder kronor. Några år senare, i en studie publicerad 2009, kom professor Jan Ekberg fram till en nettokostnad på mellan 1,5 och 2 procent av BNP för år 2006, motsvarande 45–60 miljarder kronor per år.

Ekonomidocenten Jan Tullbergs bok Låsningen (2014) har väckt debatt. Enligt Tullberg tar invandrare mer resurser på områden som skola, sjukvård och rättsväsende. Mer kontroversiellt är att han räknar med så kallade undanträngningseffekter som uppstår genom att infödda trängs undan när invandrare tar i anspråk resurser om arbete och bostäder. Dessa effekter utgör hälften av invandringens nettokostnad om 250 miljarder per år som Tullberg har räknat fram.

Men det finns de som inte håller med om det här. Tony Johansson i Katalys rapport 123 (2025) ”Vinsten med invandring”, hävdar tvärtom att ”Invandringen leder till ökad produktivitetstillväxt genom flera olika kanaler och ger en högre BNP per capita […] att invandringen har varit och är en vinst för Sverige”, samt ”att denna premiss – att invandringen utgör en kostnad – inte har stöd inom forskningen på området”. Detta är påståenden som står stick i stäv med ovanstående studier.

När Johansson diskuterar Ruist kommer han med det halsbrytande påståendet att ”de summor som beräknas utgör nämligen inte en faktisk offentligfinansiell nettokostnad som skulle försvinna om det inte funnits flyktingar i Sverige”, därför att om invandrare inte fanns skulle en annan grupp i samhället – exempelvis kvinnor – förorsaka samma deficit i statens finanser!

Johansson anser vidare att invandringen inte leder till lägre löner för vissa andra grupper, samt att ”invandring leder således inte till högre total arbetslöshet, men samtidigt är arbetslösheten väsentligt högre i gruppen utrikes än inrikes födda”. Att den är tre gånger högre beror enligt honom på att fler invandrare söker jobb för att få arbetslöshetsersättning och andra sociala bidrag. Han vet att ”invandrare skapar fler jobb än de tar”, att det ökade arbetskraftsutbudet kompenseras av en ökning av efterfrågan, och att ”fler människor i ett land innebär […] att ekonomin expanderar”.

Ibland slår han knut på sig själv. ” Det kan rentav anföras att risken för arbetslöshet i gruppen inrikes födda minskar genom invandringen och de jobb som denna skapar, vilka sedan fördelas oproportionerligt till fördel för de inrikes födda […] cyniskt betraktat tjänar de inrikes födda på invandringen genom att utrikesfödda är oproportionerligt representerade bland arbetslösa och därmed minskar risken för arbetslöshet i gruppen inrikes födda”.

Annorlunda uttryckt skall de inrikes födda vara tacksamma för att de har jobb och kan med den skatt de betalar försörja arbetslösa invandrare.

När Johansson påstår att ”invandringsboomen” har lett till den lägsta arbetslöshet sedan före finanskrisen har han fel. Arbetslösheten har stigit från ca 6 procent år 2001 till drygt 9 procent år 2021 och ligger kvar på samma nivå, en av de absolut högsta i Europa.

”Slutsatsen […] är således att det inte går att beskriva invandring som en kostnad […] Mycket tyder på att invandring har positiva effekter på produktivitetstillväxten och därmed på genomsnittliga inkomster”, skriver Johansson. Själv litar jag mer på KI-studierna som visar att invandringen har kostat i snitt 50 miljarder per år i minskad BNP, sammanlagt för tiden 1995–2024 minst 1 300 miljarder kronor.

Leo Kramár

Pensionerad fil. kand., ämneslärare i ekonomi och samhällskunskap