Joel Halldorf, professor i teologi, nutidsspanar på Expressens kultursida 12/1 om kulturella kristnas och muslimers religiösa referenser med anledning av Muharrem Demiroks kandidatur som Centerpartiets partiordförande.

Muharrem Demirok beskriver sig själv som kulturell muslim med medlemskap i Svenska kyrkan.

Inspirerad av Demiroks begreppsvärld beskriver Halldorf epitet ”kulturell muslim”:

Men även den som inte praktiserar en tro kan vilja uttrycka att detta är ett arv som man bär med sig genom livet. För religion är ju inte bara en ideologi eller ett antal övertygelser, utan en livsvärld som lämnar djupare avtryck. Det är denna relation som uttrycket kulturell muslim fångar in.

Själv beskriver Muharrem Demirok sin religiösa hemvist i tidningen samma dag i den krista tidningen Dagen:

Men jag går varken till kyrkan eller moskén, även om jag har en stark kulturell koppling till både de svenska kristna traditionerna och den turkiska muslimska traditionen. – Jag har en gudstro, men det blir lite av agnostiker över det hela. För jag är inte otroende, men vet inte exakt vad jag tror på.

Joel Halldorf slår fast att Svenska kyrkan nu har “något att erbjuda alla” och att det är något som otaliga ateister, agnostiker och kulturkristna värdesätter och att de numera kan anta en egen relation till Svenska kyrkan. Halldorf påstår att det inte borde överraska någon och att det så här dagens religiösa Sverige ser ut.

Om den troskyldiga analysen stämmer är Svenska kyrkan redan en arena för allt från feel-good-communities till extremreligiöst bokstavstrogna aktörer. Sveriges religiösa landskap omdanas sedan flera decennier. Sannolikt har medlemsammansättning både i Svenska kyrkan och i de kristna frikyrkorna förändrats under samma tid.

För att alla – oavsett religiös hemvist eller ingen alls – ska kunna orientera sig i Sveriges religiösa landskap krävs djupare analyser än Joel Halldorfs spaning:

Om Joel Halldorfs analys pekar åt rätt håll är det dags för politiska ställningstaganden, inte minst hos regeringsunderlaget M, KD och SD. Svenska kyrkan är ju inte vilket samfund som helst. Den det enda religiösa samfundet som regleras i lag – Lagen om Svenska kyrkan (1998:1591) – bland annat att kyrkan är ett evangelisk-lutherskt trossamfund som ska bedriva en rikstäckande verksamhet.

Frågor som bland annat inställer sig är:

• Vilka avtryck vill Svenska kyrkan själv göra i rådande religiösa landskap?
• Hur påverkas kyrkans budskap och församlingsverksamhet i vår mångkulturella miljö?
• Vilka konsekvenser blir det av att vissa medlemmar i kyrkan har uttalat dubbel religiös identitet så som Muharrem Demirok beskriver sin?

Svenska kyrkan ska absolut ha möjlighet att vara en allmänpolitisk aktör i samhället. Men under Ärkebiskop Antje Jackelén ämbetstid har Svenska kyrkan tidvis ägnat sig åt oblyg myndighetsaktivism. Det är inte oproblematisk. Lagen om Svenska kyrkan bör därför skrotas. Svenska kyrkan bör som andra samfund förhålla sig till Lagen om trossamfund (1998:1593). På sikt ska den verka fullt ut på egna meriter. (Nu återstår att se med vilken politik Ärkebiskop Martin Modéus kommer att traktera oss medborgare.)

Förhoppningsvis inspirerar Joel Halldorfs troskyldiga spaning målmedvetna politiker och modiga samfundsledare att snarast positionera sig i vårt turbulenta religiösa landskap.

Ulf Lönnberg
Tidigare riksdagsersättare för KD, driver bloggen svenskreligionspolitiskdebatt.com