Låt inte vänstern ge dig dåligt samvete för att du sköter ditt liv och respekterar ditt ursprung. Enligt vänstern ökar din ekonomiska skuld till samhället ju bättre du tar hand om dina egna finanser. Och vänsterns moraliska dom faller hårdare över de skötsamma som inte välkomnar oroselement in i sina stabila bostadsområden, än de som skapar otrygghet.

Dessutom förväntas svenskar vara självkritiska med avseende på sin egen historia och ursäktande när det gäller andra kulturers. Ekvationen att människors skuld till samhället och världen ökar ju mer kulturellt och ekonomiskt kapital de arbetar ihop dränerar befolkningen på psykologisk kraft.

Språkvetaren Émile Benveniste menade att begreppet ”credo” betyder ”att skänka sitt hjärta och sin livskraft och förvänta sig en gottgörelse” – både i den religiösa meningen att tro och i den ekonomiska att ge kredit. Den svenska välfärden har i många stycken handlat om förtroende i sociala och ekonomiska frågor. Utan andra garantier än god tro har vi gett varandra credo – om vi alla efter var och ens resurser satsar på varandra kommer vi i sinom tid ha glädje av det allihop.

Så länge banden mellan människor bärs av tacksamhet och ömsesidighet stärks ”credo”. Men uteblir gensvaret på denna satsning så faller den etiken. Och det solidariska ansvaret blir en snara för de skötsamma, i stället för ett skydd.

I mitt arbete som psykolog träffar jag människor som beskriver det meningsfulla i att ställa upp för andra i familj och arbetsliv. Men om de efter åratal av satsningar möts av en otacksam likgiltighet i stället för erkänsla, förlorar de tron på att det hjälper att hjälpa och ”krediten” tar slut. Inte sällan med en känsla av tomhet och trötthet. Och det som sker med individer sker också med samhällsandan när människors vilja att skänka ”hjärta och livskraft” missbrukas.

Under decennier har vänstern färgat samhällsdebatten med sitt urval av fakta och sin överspända känslovärld när det gäller kriminalitet, integration, välfärdsbidrag och u-landshjälp. Vänsterns auktoritära anspråk på att de som har det ”bättre” per automatik är skyldiga de som har det ”sämre” har inte lämnat något utrymme för reflektion om den ordningen är rättvis eller ej. På vilket sätt är det exempelvis rättvist att ju bättre någon har det, desto mer dåligt samvete för andra bör denne känna, även om det ligger hederligt arbete bakom förhållandet?

Så hur ska vi förstå psykologin bakom att ju mer du betalar av din samhällsskuld desto mer ökar den? Det handlar om människans behov av moraliska ideal, och om vem som avgör vilka dessa är. I Sverige dominerar vänsterns primitiva princip att makt ger rätt på moralens område. Ett maktförhållande där de så kallade socioekonomiskt svaga ses som moralisk överlägsna och som sådana är berättigade att dominera de underlägsna, i detta fall de som står på egna ben.

När SVT:s vd Anne Lagercrantz härom månaden i Ekot hävdade att: ”En journalistisk utgångspunkt är ofta att stå på den svages sida mot samhället, mot makten. Det kan ses som en vänstersynpunkt”, ger hon ett bra exempel på den moraliska spegel som medborgarna har att förhålla sig till för att få en bild av sig själva som anständiga personer. Men att vara ”svag” innebär inget privilegium med avseende rätt och moral, lika lite som styrka gör det.

Det enda som krävs för att bryta sig loss från vänsterns skuldmaskineri är att inte fästa sig vid deras anklagelser att människor är egoister bara för att de värderar personliga egenskaper som flit, trohet och begåvning eller andra konstruktiva karaktärsdrag som överhuvudtaget inte har med själviskhet att göra.

Möjligheten står öppen för ett borgerligt tänkande om solidaritet – att ställa upp för de som ställer upp, ta ansvar för de som tar ansvar. En fördel för alla utom de själviska och oansvariga.

Men för att inte vänsterns moraliska hybris ska ersättas med en ny borgerlig behöver var och en påminna sig om att framgång sällan enbart är egen förtjänst; tur, gynnsam yttre omständigheter spelar också roll. Och det ligger i människans natur att begå misstag; förr eller senare behöver alla ta stöd i någon annan.

En solidaritet med sådana förtecken är något att räkna med.

Niklas Sundling

Leg psykolog, leg psykoterapeut