Det finns ett uppenbart hyckleri som nästan aldrig diskuteras öppet: Många av de människor som skriker högst om hur fruktansvärt Israel och “sionismen” är kommer själva från länder som de inte ens vill bo i, och fortsätter att hjärntvätta sina barn i generationer även här i Sverige.

De har lämnat sina egna samhällen och sökt sig till Europa eller andra delar av västvärlden. Samtidigt fortsätter de att skylla sina problem på Israel och sionismen.

Det väcker en ganska enkel fråga faktiskt.

Om sionismen nu skulle vara roten till allt ont, varför väljer man då att leva i just de samhällen som tydligt erkänner Israels rätt att existera och som har nära relationer med Israel?

Hela västvärlden, från Europa till Nordamerika, bygger i praktiken på samma grundläggande principer, nämligen demokrati, pluralism, rättsstat och acceptans av Israels existens.

Om man verkligen anser att detta är så oacceptabelt borde den logiska konsekvensen vara att man inte vill vara en del av dessa samhällen.

Men verkligheten ser annorlunda ut.

Människor lämnar i stor skala många av dessa länder i Mellanöstern och Nordafrika.

De gör det för att livet där ofta präglas av politiskt förtryck, svaga ekonomier, konflikter och brist på friheter.

Samtidigt skyller man sina problem på Israel, ett litet judiskt land som utgör en försvinnande liten del av regionens politiska- och ekonomiska verklighet.

Det blir ännu mer motsägelsefullt när man ser hur konflikterna i regionen faktiskt ser ut.

Många av de mest förödande krigen i Mellanöstern har inte handlat om Israel alls.
De har snarare varit konflikter mellan arabiska stater, mellan olika muslimska grupper eller inbördeskrig inom samma land.

Historien är full av exempel där arabstater eller muslimska grupper strider mot varandra långt mer intensivt än mot någon extern fiende.

Trots det framställs Israel ofta som regionens centrala problem.
Jag menar, hur intellektuellt hederligt är det på en skala om man tror att en liten judisk stat på 10 miljoner invånare och lika stort som Småland skulle vara orsaken till 2 miljarder muslimers olycka?

Ja, ni hör ju själva. Det är ju nästan ironiskt och ett minst sagt märkligt resonemang.

Om Israel verkligen var orsaken till regionens instabilitet borde konflikterna rimligen minska där Israel inte är inblandat.
Men gång på gång ser vi att många av de värsta konflikterna i Mellanöstern uppstår helt utan koppling till Israel.

Det gör att argumentet faller ihop ganska snabbt.

Istället framstår det ofta som ett bekvämt sätt att slippa ta ansvar för egna politiska och samhälleliga misslyckanden.
Att peka på en yttre fiende är enklare än att diskutera korruption, diktaturer, sekterism och interna maktkamper.

En särskilt absurd del av detta är hyckleriet och den rena okunskapen som ibland förs vidare till nästa generation.

Det finns människor som har lämnat länder i Mellanöstern, kommit till exempelvis Sverige för att få ett tryggare liv, frihet och bättre möjligheter och som sedan ägnar mycket energi åt att sprida samma konspirationsteorier om judar, Israel och “sionismen” som präglat politisk propaganda i deras ursprungsländer.

Det allvarliga är att detta ofta förs vidare till deras barn.
Barn som växer upp i ett öppet och demokratiskt samhälle som Sverige får ändå höra att världens problem i grunden skulle bero på Israel, judar eller någon påstådd global “sionistisk” makt.

Den typen av föreställningar är inte bara felaktiga, de bygger på gamla antisemitiska myter som cirkulerat i olika former i över hundra år.

Resultatet blir att människor som lever i ett samhälle som bygger på pluralism och faktabaserad diskussion ändå reproducerar en världsbild där komplexa problem reduceras till enkla syndabockar.

Det är en destruktiv spiral och istället för att uppmuntra kritiskt tänkande eller historisk förståelse förs konspirationstänkande och svartvita fiendebilder vidare från generation till generation.

Den verkliga tragedin är att detta skapar en miljö där fördomar och rasism mot judar och israeler normaliseras.

Istället för att människor som flytt från konflikt och propaganda möter en chans att bryta med sådana narrativ riskerar många att fortsätta leva i dem, och till och med föra dem vidare till sina barn.

Det gör inte bara debatten mer polariserad, det försvårar också integration och en mer nyanserad förståelse av både historia och samtid.

En sista sak som också måste sägas är att svenska myndigheter, politiker och stora delar av journalistkåren länge har valt att blunda för detta problem eller förminska det.

Antisemitiska konspirationsteorier om Israel och “sionismen” har i vissa miljöer kunnat spridas helt öppet medan reaktionen från etablissemanget ofta varit försiktigt eller helt uteblivit.

En viktig anledning är att många inom politik och media länge har betraktat Mellanöstern genom en ganska snäv ideologisk lins.

Om man på allvar skulle erkänna omfattningen av antisemitismen och propagandan mot Israel i dessa miljöer, då skulle man också behöva erkänna att den egna analysen av regionen i de flesta fall varit felaktig.
Därför blir det lättare att tona ner problemet än att ompröva sin egen världsbild.

Detta gör dessvärre frågan till en prestigefråga för framförallt den politiska vänstern. Under tiden fortsätter problemen finnas där och fortsätter att gro som en livsfarlig cancersvulst!