Jag skriver detta som förälder och som medborgare som värnar om rättssäkerheten.

Inte för att väcka medlidande, utan för att väcka medvetenhet.

I samband med #jutoo – ett upprop bland jurister mot nedmonteringen av rättsstaten, rättssäkerheten och rättsstatens principer – har en viktig diskussion tagit fart.

För det här handlar inte bara om enskilda fall. Det handlar om något större. Något som allt fler nu börjar se, men som länge varit svårt att tala öppet om.

Att något inte fungerar som det ska.

Att rättssäkerheten i vissa delar av rättssystemet upplevs som försvagad, inte i teorin utan i praktiken.

Ingen förälder ska behöva stå och undra om rättvisan verkligen skipades. Inte för att man inte accepterar en dom, utan för att man inte är övertygad om att processen varit fullt ut rättssäker.

Det är en avgörande skillnad.

Det handlar inte om att förringa brottsoffers lidande. Deras rätt till skydd och upprättelse är självklar.

Men rättvisa måste gälla för alla.

Det är just därför frågan om samtyckeslagen och dess tillämpning måste få diskuteras öppet och sakligt.

I dessa mål handlar det ofta om komplexa situationer där bevisningen i stor utsträckning bygger på berättelser och tolkningar. Det ställer mycket höga krav på rättssäkerhet, objektivitet och noggrann bevisvärdering.

Samtidigt är konsekvenserna bland de mest ingripande vi har i ett rättssystem: fleråriga fängelsestraff och livslånga konsekvenser.

Då måste kraven vara som högst.

Oron är inte obefogad. Det finns i dag konkreta fall som har lyfts fram där allvarliga frågor ställs kring bevisvärdering och rättssäkerhet i sexualbrottsmål, fall där konsekvenserna blivit mycket långtgående.

Det räcker i sig för att vi ska stanna upp.

Har balansen mellan rättssäkerhet och andra intressen förskjutits?

Och är vi säkra på att rättsprocessen alltid börjar i verklig neutralitet utan att påverkas av föreställningar om vem som är offer och vem som är förövare?

I en rättsstat måste varje individ möta processen med samma förutsättningar.

Minsta tvekan om att utgångspunkten riskerar att vara skev är i sig ett problem.

För rättvisa förutsätter inte bara att processen är korrekt utan att den är rättvis från första stund.

Samtidigt ser vi hur allt fler röster höjs. Advokater, jurister och engagerade medborgare lyfter liknande farhågor.

Det här är inte nytt.

I samband med #jutoo har jurister också påpekat att dessa problem funnits i flera år och att de snarare ökat över tid.

Det gör frågan ännu mer angelägen.

För när samma signaler återkommer gång på gång, då handlar det inte längre om enskilda upplevelser utan om något som måste tas på allvar.

Nätverket Mannaminne har också anmält Sverige till Europarådet och lyft fram ett antal domar i sexualbrottsmål där man pekar på brister i bevisningen.

Oavsett hur varje enskilt fall ska bedömas, visar det på behovet av granskning.

Detta förstärks av att ett stort antal jurister nyligen, i Dagens Nyheter, varnat för att rättsstatens grundprinciper är under press, #jutoo.

Det handlar inte bara om lagar. Det handlar om hur de används.

Och här måste vi våga vara ärliga:

När rättssäkerheten ifrågasätts i praktiken, då räcker det inte med principer.

Då krävs handling.

Det är dags att se över samtyckeslagen och dess tillämpning.

Det är dags att säkerställa att:

-beviskraven upprätthålls fullt ut

-objektivitetsprincipen efterlevs konsekvent

-rättstillämpningen är förutsebar och enhetlig.

Och det är dags att införa oberoende granskning av potentiella felaktiga domar, så att möjligheten till resning är verklig, inte bara teoretisk.

Här har Sveriges advokatsamfund en särskilt viktig roll och ett ansvar att bidra till en samlad och tydlig röst.

Det är också dags att nyansera debatten. När retoriken blir polariserad och föreställningar om vem som är offer och vem som är förövare riskerar att påverka processen redan från början, hotas den objektivitet som rättsstaten bygger på.

I en demokrati måste varje individ möta rättsprocessen med samma förutsättningar och samma rätt till en rättvis prövning.

Verklig jämställdhet handlar inte om att ställa kvinnor och män mot varandra utan om att varje individ bedöms rättvist, oavsett kön.

Problemen ökar och det med en hastighet vi inte längre har råd att ignorera.

Det här handlar inte om teori.

Det handlar om människors liv.

Om framtider som avgörs i mål där allt inte alltid är svart eller vitt.

Där bevisningen ibland är svår att värdera men konsekvenserna är brutala.

Fängelse. Stigmatisering. Ett liv som förändras för alltid.

Då måste vi ställa oss frågan: är vi tillräckligt säkra?

För i en rättsstat får vi aldrig acceptera att tvekan och så allvarliga konsekvenser samexisterar.

Det är där gränsen måste gå.

Men ytterst handlar det om oss alla.

Det här handlar inte om att se någon som offer.

Det handlar om att se verkligheten.

Allt fler börjar nu reagera. Inte för att det är bekvämt utan för att det blivit nödvändigt.

När samma frågor återkommer från olika håll, då är det inte längre något som kan avfärdas.

Då är det ett tecken på att något har gått fel.

Och det som har gått fel måste rättas till.

Vill vi ha ett rättssystem där rättssäkerheten riskerar att stå tillbaka när frågor blir känsliga?

I en rättsstat måste svaret vara nej.

Rättssäkerheten är inte förhandlingsbar.

Och när den utmanas måste vi våga se det, våga tala om det och våga förändra.

Det är inte bara vår rätt i en demokrati.

Det är vårt ansvar.

En mamma

Nätverket Mannaminne