Konflikten mellan islam och resten av världen är ingen tillfällighet, utan har varit en del av religionen sedan dess grundande. Vi ska alltså inte förvänta oss att konflikten är något som kommer att gå över av sig själv. Aggressiviteten mot oliktänkande sitter djupt, och kräver drastiska reformer för att bli kvitt. Frågan är om det överhuvdtaget finns någon reformvilja. Detta skriver Richard Conricus.
Rudyard Kiplings välkända strof “Öst är öst och väst är väst och aldrig mötas de två” behöver inte vara sant, men det krävs betydande förändringar och framförallt vilja för att de ska mötas.
Från västs sida är vägen tack vare det demokratiska samhällets grundvalar öppen för samförståndslösningar och samexistens. På östsidan och speciellt i härskarkulturer i islamistiskt styrda länder är förhållandena de motsatta.
Detta beror till stor del på att islams ideologi baseras på utanförskap och ett stort mått av patologisk avundsjuka av folk som under mer än 1500 år exkluderats från den judisk-kristna gemenskapen. Islams upphovsmän entusiasmerades av judendomen och kristendomens framgångar och valde att kidnappa de två monoteistiska ideologiernas teologi, historia och portalfigurer och marknadsföra dessa som sprungna ur islam, och predika att bara islam förkunnade den rätta läran.
För att lyckas sprida detta budskap och få fotfäste bland arabisk-semitiska folkgrupper insåg islams upphovsmän vikten av att kräva framför allt tre saker från islams tillbedjare; underkastelse (”islam” betyder underkastelse), plikt att sprida islam, och bekämpning av judendom. Förvisso vurmar koranen för Israels barn (45:16, 17:104, 2:47, 7:137) men islams upphovsmän kom på idén att Israels barn inte längre existerade. Kvar blev det judiska folket som till varje pris skulle och ska bekämpas.
Med Abrahamfördraget från 2020 mellan Israel, Förenade Arabemiraten, Bahrain och Marocko anas dock början på en annan tidsanda. Saudiarabien var på samma väg, men då Iran genom sina hantlangare Hamas och Hizbollah iscensatte den största massakern på judar, 7/10, sedan andra världskriget, lades Abrahamfördraget på is.
Problemet fram tills våra dagar är att koranens förtal och uppvigling mot judar (och för den delen även kristna) fortfarande utgör ett fundament för muslimska troende. Olikt judar och kristna har muslimer inte tillåtits genomgå upplysningens reningsbad bort från totalitära religiösa dogmer och lagsystem.
Så länge denna (o)ordning råder kommer troende muslimer att kämpa mot resten av världen. Men kampen fortsätter även inom den muslimska världen, då oenighet råder om rätt tolkning av koranen och haditherna, bland annat genom etnisk rensning av alla ickemuslimska folk från arabländer. I början av 1900-talet var 40 procent av Bagdads befolkning judar. I dag är de mindre än 10 personer. Historikern Nathan Weinstock hävdar att inte ens judarna i Tyskland 1939 blev så grundligt “etniskt rensade” som judarna i den arabisk-muslimska världen.
Även den kristna ursprungsbefolkningen i arabländerna är kraftigt decimerad.
Botemedlet är tolerans, demokrati och frihet under personligt ansvar. Kan islams tillbedjare övertygas om att islam inte är den enda rätta läran utan enbart en i raden av många religiösa trossamfund, och att religiositet hör till det privatas sfär och inte har någon plats i samhällets beslutande rum?
Richard Conricus
Författare och samhällsdebattör
